DEBATT Göteborgs stad har ett uttalat syfte att vara en stad där barns och ungas delaktighet och inflytande tas på allvar. Sedan 2004 har Göteborgs stad ett ungdomsfullmäktige som består av 101 folkvalda ledamöter mellan 12 och 17 år.
Idén att verka för barns ökade delaktighet bygger på kunskaper om att barn är underrepresenterade i politiska processer och sällan kommer till tals i offentliga sammanhang. Forskning om barns delaktighet poängterar vikten av att barn och unga formulerar frågor utifrån sina egna perspektiv och positioner och att det inte är vuxnas idéer som ska ha företräde – samt att barn och unga verkligen blir lyssnade på. Först då kan det åstadkommas ett verkligt politiskt utrymme för barn.
När jag följt ungdomsfullmäktiges arbete har jag sett hur det jag kallar vuxenhetsnormer sätter gränser för barns möjligheter att delta i demokratiska processer och utöva sin rätt till delaktighet. Ålder är en utbredd och accepterad anledning att behandla människor olika samt ett sätt att skapa social ordning. Idéer, föreställningar och normer om ålder används för att organisera och disciplinera individer, verksamheter och sammanhang. Vi lever i en åldersmaktordning där vuxnas privilegierade position ofta är så självklar att vi inte ser den.
Frågor om kollektivtrafik är viktiga för UF, i mer än tio år har de kämpat för gratis kollektivtrafik för barn och unga. UF har drivit igenom sommarlovskort under tre somrar, att terminskorten för skolelever ska gälla fram till klockan 22 istället för 19 och de fortsätter argumentera för att korten även ska gälla på helger och lov. UFs engagemang för gratis kollektivtrafik hänger ihop med deras ambition att skapa mötesplatser för alla i Göteborg, som ett sätt att motverka segregering, för att barn och unga inte ska behöva vara hänvisade till stadsdelen där de bor eller vara beroende av vuxna för att kunna röra sig i staden.
Ett exempel på hur vuxnas privilegierade position ofta är osynlig, för vuxna, hämtar jag från ett möte om kollektivtrafiken där UF bjudit in vuxna politiker och tjänstemän. På mötet lyfter UF förslaget att kollektivtrafiken bör vara gratis för barn och unga samt att varje skola ska ha nära till en buss-eller spårvagnshållplats. Det blir då tydligt att de vuxna i rummet först inte går med på UFs beskrivning av barn som en specifikt utsatt grupp, utan menar att det inte skulle vara rättvist om enbart barn och unga skulle få gratis kollektivtrafik, att alla äldre inte tycker att det är enkelt att skaffa ett jobb eller en bil.
En UF-ledamot svarar då att barn till skillnad från vuxna föds in i en ekonomisk situation som de inte kan påverka, medan en vuxen skapar sitt eget liv. Detta argument får UF-ledamoten framföra ett par gånger innan det landar hos de vuxna. När UF på detta sätt lyfter barns specifika erfarenheter av att vara beroende som en anledning till att alla skolor ska ha nära till en buss- eller spårvagnshållplats samt att kollektivtrafiken bör vara gratis för barn och unga synliggör de den annars osynliga åldersmaktordningen och betonar sin skillnad jämfört med vuxenhetsnormen.
Det är viktigt att frågor som är kopplade till barns specifika erfarenheter och upplevelser av att vara barn, till exempel att de på olika sätt är beroende av vuxna, blir erkända som politiskt viktiga och att barn får vara med och göra verklig skillnad på de platser där de lever, att det inte bara blir tomma ord från Göteborgs stad.
