Förra helgen höll Feministiskt initiativ sin sista kongress innan riksdagsinträdet. Åtminstone hoppas de 137 ombud som hade samlats i Malmö det. Och med mandat i både EU-parlamentet och 13 kommuner (däribland de fyra största och sju av de tolv största), valsedlar upptryckta och utlagda i alla vallokaler och ett litet partistöd så är chansen bättre än någonsin för partiet att klättra upp över fyraprocentsspärren. Tittar en på opinionsundersökningarna så verkar partiet dock inte ens behålla de 3,1 procent som röstade på dem i förra valet, även om de börjar närma sig de siffrorna igen.

Det finns mycket att gilla hos Fi. Aktivister som år efter år oavlönat sliter, dag ut och dag in, och nu börjar trappa upp inför ytterligare en valrörelse. Efter helgens kongress var det också befriande när den nyvalda partiledaren Gita Nabavi helt slopade inövade talepunkter och politikersvar i SVT Agenda utan istället samtalade om det som programledaren faktiskt frågade om. Och så förstås denna ständiga Schyman som bara kör på och årtionde efter årtionde fortsätter vara Sveriges skickligaste politiker.

Men framför allt är Fi det parti som tydligare än något annat går emot den rasistiska högerpopulismen. Det är också när det gäller människorättsfrågor som partiet har sina stora förtjänster. Partiets kamp mot rasism, för hbtq-frågor och många andra människorättsfrågor är värd stor respekt. I dessa tider behövs de rösterna mer än någonsin i riksdagen. I tider av upprustning och krigshets är det också befriande att partiet fortsätter förorda kraftig militär nedrustning och motsätter sig både allmän värnplikt och all vapenexport.

När partiet numera dessutom är relativt ensamt om arbets- och konsumtionskritik, med bland annat krav på sex timmars arbetsdag och att produktivitetsvinster ska tas ut i tid istället för ökad konsumtion, så blir de också det radikalaste miljöpartiet. Och medan det parti som kallar sig Miljöpartiet duckar i frågan om djurindustrin har Fi köttskatt i valplattformen. Det visar att de tar klimatfrågan på betydligt större allvar än riksdagspartierna.

Fi ska även ha kredd för att de vill ha en radikalare fördelningspolitik än Vänsterpartiet. Det även om de bara vill fördela genom att höja skatten för dem som har mest, inte genom att ta bort eller sänka skatten för dem som har minst. Istället ska de som är ekonomiskt fattiga glädjas åt att de verksamheter som Fi tycker är viktiga ska bli gratis. De som följer kollektivet ska på det sättet få mer resurser. Här blir det tydligt att Fi saknar ett frihetligt perspektiv.

Tyvärr är det inte den enda frågan där den auktoritära vänsterns traditionella tro på den goda staten tar över. Folk som inte självmant följer Fis ideér ska ofta tvingas in i leden. Det handlar om kvotering i allmänhet och om föräldraledighet i synnerhet, om förbud mot nazistiska organisationer och förbud för kvinnor att bära och föda en väns barn (så mycket för rätt till sin kropp). I det senare krockar Fi helt med den hbtq-rörelse som partiet annars oftast går i takt med.

Vidare ska elever i Fis Sverige tvingas till skolgång i 13 år, gymnasiet ska bli ett obligatorium, men du får inte välja var du ska gå. Den elev som inte passar in i Fis mall och vantrivs i sin skola ska alltså tvingas härda ut i 13 år.

Dessa auktoritära drag gör att Fi inte är ett självklart val för en frihetlig grön väljare, trots den frihetligaste migrationspolitiken, den radikalaste fördelningspolitiken och den grönaste försvars-, säkerhets- och miljöpolitiken.

För oss gröna som desperat letar efter halmstrån att greppa för att kunna tas oss till vallokalerna var det dock glädjande att kongressen lyfte upp basinkomstaktivisten Martin Jordö från tjugonde till femte plats. Jordö, som tidigare både varit med i Miljöpartiet och Piratpartiet, framstår som en av partiets mer frihetliga röster. Och efter Miljöpartiets utrensning kan han bli den tydligaste basinkomstanhängaren i riksdagen efter valet.

På riksdagslistan framstår även den miljöengagerade veganen Gubb Marit Stigson som ett starkt alternativ för gröna väljare. Stigson står på nionde plats och eftersom partiet kommer få minst 14 mandat om de kommer in så innebär ett riksdagsinträde säker plats för både henne och Jordö.

Är Fi det nya gröna? Troligen inte. Men med det startfält vi ser inför höstens riksdagsval så framstår Fi just nu trots allt som det grönaste alternativet. Åtminstone om vi håller oss till de nio topprankade partierna.