DEBATT I södra Gaza lever Naziha Alyan (38), fram till 14 maj i år en rätt ordinär palestinsk kvinna som framlevde sina dagar med att på familjens jordbruksegendom ordna försörjningen för sin familj. Den dagen bar hon, som så många gånger tidigare, vatten till de demonstranter som sedan 30 mars varje vecka demonstrerat vid gränsen mot Israel mot avspärrningen och för rätten att återvända från sin flyktingtillvaro. ”Jag såg att militären skjutit många och siktade på oss igen” berättar hon. ”Jag vände om för att lämna området, men kände en stark smärta i höger ben och föll ihop”. Kulan som träffade var av en typ som exploderar i vävnaden, på sjukhuset tvingades man amputera Nazihas ben.
Tidigare, när demonstrationerna började, hade Nazihas bror Suhaib (32) fått sitt högra ben amputerat ovan knähöjd efter att ha blivit träffad när han försökte hjälpa en skjuten ung kvinna. Naziha besväras av ständig värk, och har börjat få problem med minnet. ”Dessutom måste jag städa huset genom att kravla omkring på golvet”, säger hon.
Varken Naziha eller Suhaib var i närheten av stängslet mot Israel när de blev beskjutna av den israeliska arméns prickskyttar. De var obeväpnade och utgjorde inget hot mot de israeliska soldaterna. Det här är en historia som de delar med många andra som drabbats av våldet.
Sedan demonstrationerna i Gaza startade har närmare 220 personer dödats och runt 18 000 skadats av attacker från israelisk militär. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem är det en order om i princip fri eldgivning som ligger bakom de många offren – en order som ifrågasatts av humanitära organisationer men fått klartecken ända upp i Israels Högsta domstol.
B’Tselem har intervjuat 406 personer som skadats av skarp eldgivning under demonstrationerna. 167 (41 procent) hade sårats i omedelbar närhet till gränsen mot Israel medan 237 (58 procent) blivit skjutna på längre avstånd inne i Gaza. Många hade prickats av prickskyttar medan de försökt hjälpa andra demonstranter som sårats, eller när de var på väg bort från området. Ingen var beväpnad med annat än stenar, brandfacklor och flygdrakar – eller ingenting alls. Skadorna ledde i många fall till amputationer med livslångt handikapp.
De många sårade utgör en extra påfrestning på en sjukvård redan på gränsen till kollaps, och många sårade får helt enkelt inte den hjälp de behöver. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) saknas i nuläget 226 nödvändiga läkemedel på sjukhusen i Gaza. 257 typer av förbrukningsmateriel har helt tagit slut. Bristen beror på den israeliska blockaden av Gaza, och situationen förvärras av att elektricitet bara finns tillgänglig en del av dygnet. Människor hindras också från att få hjälp på det palestinska Västbanken, en kort resa från Gaza.
Muhammad Abu Aker (26), Abdallah Qassem (16) och Muhammad Abu Hussein (13) är några av dem som intervjuats av B’Tselem. Rapporten går att läsa på nätet. Om unga människor som fått sina drömmar bokstavligen amputerade och nu måste förlika sig med att framleva sina liv med mer eller mindre allvarliga handikapp.
Vem bär ansvaret för att det blivit så här? De som protesterar mot ett orimligt liv under avspärrning och förnedring? De som brukar oproportionerligt våld och trasar sönder obeväpnade människor med skarp eldgivning? Eller ger order om detta? De som står runt omkring och ser på? Hur länge tänker omvärlden, inte minst Sveriges regering, vänta innan man på allvar tar itu med situationen och ser till att blockaden av Gaza, och ockupationen av Palestina som helhet, upphör? Hur många fler måste dödas och lemlästas, få sin framtid ödelagd? Exakt vad väntar våra politiker på? Frågan kräver svar!
