Varje sommar går hundratusentals turister i land på Kosteröarna. De bor i båtar, i stugor och på hotell, i tält eller under bar himmel, de stannar i veckor eller tar en tur över dagen med färjorna från Strömstad. De kommer till en plats som numera har mindre än 300 bofasta invånare, ett antal som de senaste decennierna har minskat i samma takt som antalet tillfälliga gäster ökat. Nu – sent i oktober, mitt i veckan – är det drygt tio personer med på färjan som lämnar Strömstad klockan 08.45 och bara en kliver av vid västra bryggan på Nordkoster.

Göran Lyth, folkvald ordförande i Kosternämnden, kommer åkande i sin golfbil samtidigt som båten lägger till vid kajen. Han bor i den nordligaste fastigheten på ön och kör dit på tomma grusvägar. Kontrasten mellan sommarens hets och lågsäsongens lugn är ingen nyhet; turismen och de svängningar den ger upphov till har länge präglat livet på öarna och har alltid skapat två olika läger.

– Min svärmor hyrde ut delar av huset till sommargästerna och var en sådan som hissade flaggan när turisterna kom. Min svärfar däremot blev sur när en främling satt på hans toalett och då tog han med sig dragspelet och flyttade ut till sjöboden, säger Göran.

– Båda kategorierna finns, de som tycker att integriteten är viktigare än gästerna och de som tycker att det är kul med folk som kommer hit och har förväntningar, som vill se vår vackra ö.

Men turismsen har ökat drastiskt sedan Görans svärföräldrars tid. Nu kommer runt 2 000 dagsturister varje dag i juli och en vanlig sommarnatt övernattar 8 000 personer på eller omkring öarna, siffror som har ökat stadigt med ungefär tio procent årligen. Samtidigt som det skapar stora möjligheter för turistnäringen har många problem följt i tillväxtens spår.

Huspriserna har skjutit i höjden, du får vara beredd att lägga minst fem och ofta mer än tio miljoner för en bostad på öarna. Dessutom ger sommarens rusch problem med vattenförsörjningen, vilket har gjort att kommunen stoppat all nybyggnation, något som lett till att det inte har byggts några hyresrätter på Kosteröarna de senaste 20 åren. Det har, kort sagt, blivit nästan omöjligt för unga att flytta hit. Befolkningen blir därmed allt äldre, det märks om inte annat i den stora skolbyggnaden, där antalet barn från förskoleklass till trean har minskat från 20 år 2009 till dagens 7 barn.

På detta kommer de mer praktiska bekymren. Vem ska ta hand om alla sopor som dagsturisterna drar med sig, var ska de gå på toaletten, hur ska människorna ens kunna ta sig fram på Sydkosters vägar som korkar igen under högsäsongen?

– ”Ni har ju så höga värden på era hus, ni har det så bra, ni kan gott fixa det ena eller det andra”. Sådant får vi höra – men det ju är inte riktigt så. Pengarna får vi först om vi säljer husen och då har vi ju ingenstans att bo här. Man får en belöning om man flyttar. Vi sålde en tomt 2001 för 350 000 kronor; den såldes för tre miljoner nu, tolv–tretton år senare. Det är ingen naturlig utveckling, säger Göran.

– De unga har ingen chans att köpa in sig och några hyresrätter har vi inte kunnat bygga på grund av vattenfrågan. Det blir ett så slitsamt moment 22.

Han skakar på huvudet.

– Nu är skolan hotad och i och med att vi inte är landfasta har vi inte möjlighet att parera sådana smällar. I skolan går handlarens barn, så utan den kan vi alltså bli av med den året runt-öppna affären också. Ingen skola, ingen affär, då blir öarna ett pensionärshem. Sådana är förutsättningarna. Det är hotet som finns mot oss.

Ständigt ökande turism

”Tourist go home”. Slagorden går numera att läsa bland väggklottret på nästan alla Europas större turistdestinationer. Storstäderna Barcelona, Amsterdam, Rom, Venedig, grekiska små öar, spanska turistjättar som Ibiza och Mallorca – alla följer samma trend. Delar av lokalbefolkningen har tröttnat på den extrema turismen, vars ökning går i takt med att allt fler människor går upp i ett slags ekonomisk medelklass. Det syns tydligt i statistiken.

Enligt FN:s Världsturismorganisation ökade turismen, räknat i antalet ankomster, med rekordhöga sju procent under 2017 och beräknas fortsätta snabbt uppåt under 2018. Kraftigast var ökningen i södra Europa och Medelhavsområdet, där inresandet ökade med 13 procent förra året.

Även i Sverige följer turismen den globala trenden. Enligt Tillväxtverkets statistik ökade turisternas konsumtion i landet med 7,4 procent förra året, den största ökningen sedan 2006, och antalet gästnätter har gått från 50 miljoner till cirka 63 miljoner på tio år.

Bor halvårsvis

Det märks i storstäderna, det märks längs kusterna, det märks på Gotland och Öland – och det märks på Kosteröarna. Kosters trädgårdars restaurang är stängd i veckan men i lokalen planerar Anna Claesson, som pendlar från Strömstad, och Sofi Andersson, som bor på Koster halvårsvis, inför nästa sommar samtidigt som de förbereder helgens öppning. De har jobbat där i fyra respektive tre år och under den tiden har antalet gäster ökat kraftigt varje säsong.

– Hur länge ska det fortsätta? Vi har schemalagt mer folk i juli varje år, hur länge vågar vi det? Det kommer väl minska någon gång, tänker jag. Eller?, frågar sig Anna som är restaurangchef.

Sofi rycker på axlarna.

– I juli har vi inte plats för alla som kommer till oss, säger hon och fortsätter:

– Lunchtid är det fullt, alla ställen är fulla, alla stränder är förmodligen fulla också.

Den sociala biten

Sofi Andersson flyttar till Göteborg om ett par veckor och återvänder till Kosteröarna i vår. Att bo där året om är inte aktuellt just nu. Delvis saknas jobb för henne under vintern, dessutom handlar det om den sociala biten, att ingen som Sofi känner i hennes egen ålder bor på öarna under lågsäsongen.

– Det hade hjälpt om du flyttat hit, säger hon, skrattar och tittar på Anna.

– På så sätt skulle det behövas någon som börjar, liksom. Men då saknas det ju någonstans att bo …

Anna själv har gjort ett försök, hon och hennes sambo tänkte flytta till Kosteröarna för ett år sedan.

– Men det fanns inte så mycket att göra. Sätta upp sig i bostadskö, sätta upp lappar. Vi fick i och för sig många napp på lapparna men då var vi alltid tvungna att flytta ut igen den första juni, när ställena hyrs ut per vecka. Så vi köpte en lägenhet i Strömstad i stället. Det funkar ju för oss – men det gör inte direkt öarna mer levande.

Måste ha en plan

Väldigt lite tyder på att de växande turistströmmarna kommer mattas av, varken globalt eller nationellt. Det säger forskaren Kristina Lindström, som arbetar med hållbarhetsfrågor kopplade till turism och besöksnäring vid Göteborgs universitet och som har jobbat med olika projekt knutna till Turistrådet Västsverige de senaste åren.

– Det räcker med att vi får en liten del av den globala ökningen som väntas i framtiden, särskilt från länder som Kina och Indien, för att det ska ge jättestora volymer. Och vi är inte riktigt vana vid det här. Det är klart att det kan vara trängsel i Sverige också, men inte på det sätt som vi nog kommer att få se i framtiden.

Hon tycker att det finns en tendens att medierna målar bilden av skeendet utan nyanser. Antingen ”turismen som ska lösa alla problem” eller ”turismen som förstör ett lokalsamhälle”. I själva verket handlar mycket om planering, säger hon: besöksnäringen är oftast en resurs, men det gäller att tänka på vilken sorts turister man vill ha, och i vilka mängder. Man behöver hitta en balans mellan turismens tillväxt och alla andra utvecklingsprocesser i samhället.

– Allting går väldigt snabbt i dag, resandet kommer öka ännu mer och rykten om potentiella platser sprids fort. Ett litet samhälle kan bli väldigt populärt på kort tid. Då måste man kanske ha en plan för att få en ökning som går att kontrollera. Annars hänger man inte med. Det går ju att tänka sig att de kommunala planeringsprocesserna inte direkt är jättesnabba, säger Kristina Lindström som konstaterar att just öar är små och ofta extra känsliga samhällen.

– Problemet är att man marknadsför en destination men glömmer bort allt annat. Man är bara ute efter en turistisk produkt – att det finns någonstans att bo, att äta, något att göra – men har inte funderat på planeringsfrågorna. Hur är det med transporter, med trängsel, med nedskräpning, med toaletter? Om man inte bryr sig om de bitarna får man ganska snabbt problem.

Det är sommaren efter andra världskrigets slut som den då sexåriga värmlänningen Göran Lyth för första gången kliver i land på Nordkoster. Ungefär tio år senare träffar han sin blivande fru Birgitta, 1964 grundar de öns naturcamping och 1994 flyttar de dit permanent.

Vid ett vägskäl

Under åren som gått har Göran varit med om många omsvängningar. En av de största var 2009 – då blev Kosterhavet Sveriges första marina nationalpark och i samband med det gjordes en ny fördjupad översiktsplan för öarna.

Enligt Göran Lyth handlade den överenskommelse man då slöt både om bevarande och utveckling. Bevarandedelen sköter länsstyrelsen och Naturvårdsverket utmärkt, tycker han, men när det kommer till utvecklingen har det blivit en besvikelse. Frågan bollas mellan Strömstads kommun och de andra aktörerna utan att något händer. Den långdragna vattenfrågan, som fortfarande inte fått en lösning, är ett bra exempel på det, menar han, där problemen under ett antal veckor på sommaren stoppar all utveckling resten av året.

– Det måste komma till en klarsyn i de här frågorna. Vi är vid ett vägskäl, nu behöver det som borde ha gjorts för 20 år sedan göras. Alltihop kommer visa sig de närmaste åren, om vi överlever eller inte, konstaterar Göran.

I sin kamp för platsens fortlevnad pratar han om samma saker som Kristina Lindström: Problemet är inte turismen i sig, utan att det saknas en plan för hur den ska hanteras, hur den ska bli den livgivare ett samhälle som Kosteröarna är i så desperat behov av. Varje sommardag köar fyrdubbla led innanför kravallstaketen vid Kosterfärjorna i Strömstad, extrabåt efter extrabåt sätts in, men ingen myndighet tar något ansvar för vad som händer sedan, säger Göran.

– Allt hamnar i knät på oss här ute. Än så länge tycker jag att vi håller ordning, men det finns en bortre gräns och det är den vi börjar ana nu. Det går inte att vara en bra värd längre. Och vad är det som ska sätta stopp egentligen? Ska det blir så otrevligt att folk inte känner att de vill komma tillbaka hit? Det är ju ingen bra lösning.

Han efterlyser en styrning mot mer kvalitetsturism.

– De som verkligen uppskattar Koster är de som känner sig som gäster, inte konsumenter. Det ena sättet att se det är: ”Jag har betalat för att komma hit och då ställer jag krav”. Det blir som att gå på Liseberg. Det andra sättet är att tänka: ”Hur gör man här? Hur lever folk på det här stället?”.

Enligt Göran har fler och fler tappat hoppet om hjälp utifrån och som ett led i den utvecklingen har öborna själva startat ett eget utvecklingsbolag, AB Kosters framtid. De jobbar för skapa en hållbar turism och framförallt för att ge möjligheter att bo på Kosteröarna året om, de diskuterar kooperativa hyresrätter och nya sätt att driva skolan. I vinter påbörjas dessutom byggandet av de första nya hyreslägenheterna på nästan två decennier på Sydkoster.

Koster – ett museum?

Allt sammantaget gör att Göran Lyth fortfarande känner ett hopp om framtiden. Men kommer de att klara det?

Kommer samhället fortfarande leva om tio år?

– Det beror på när du frågar … Han tittar ut genom de stora fönstren, där ett glänsande Kosterhav ligger stilla bortom stranden.

– Sådana här vackra dagar tror jag på det. Jag tycker på något vis att det här är sista fästet i Bohuslän. För ett par år sedan seglade jag till Gullholmen efter säsongens slut. Det är en av de tidigast bebyggda öarna i skärgården, från 1600-talet, och husen ligger på två meters avstånd från varandra. Otroligt pittoreskt, med små skutor i alla fönster. Och inte en människa. Tvärdött, bara en vakt som satt där och höll koll på husen.

Den sortens öar lever bara två månader per år, säger Göran.

– Det blir till ett slags museum på ett konstigt sätt. Hur trevligt som helst, men inget levande samhälle. Och det där har spritt sig över öarna, längs hela kusten. Det finns en gräns, när ett samhälle inte längre fungerar. Så långt får det bara inte gå för Koster.