Människan är den vackraste staden heter Sami Saids senaste roman. Boken handlar om huvudfiguren San Franciscos resa från Afrikas horn genom olika europeiska städer i sökandet efter den europeiska drömmen. Städerna San Francisco rör sig i är odefinierade och kan vara vilka europeiska storstäder som helst, med sin segregering och rasism.

Kanske hittar San Francisco så småningom en väg över Atlanten till ”Amreeka” och den stad han är uppkallad efter?

Att resa, att stiga, att resa sig upp. Våra vanliga resor handlar ofta om att komma tillbaka till startpunkten. De handlar om att komma tillbaka hem.

Andra reser från sina hem utan att kunna ana vart de är på väg. Det tar tid att inse att man har nått målet och sedan kunna hitta tillbaka.

Under resan träffar San Francisco andra med andra drömmar och öden. Manni som gifter in sig i Europa (Sverige), från sandstränder och sol till kylan och mörker, utnyttjad av arbetsgivare på restaurang i brist på uppehållstillstånd. Delande reklam i brevlådor, drömmande om framtiden.

Hussein, som kallar sig först för Hasse och sedan för Richard och som umgås i kretsar som liknar SD:s. Han vill förkasta sin bakgrund och menar att alla inflyttade måste göra detsamma. Han som ändå inte känner sig hemma någonstans på grund av sin paranoia.

Till slut träffar San Francisco sin barndomsvän Yei och där tycks han hitta hem igen.

Jag tänker på min egen resa när jag läser boken. Jag vill minnas alla gränser jag passerat och alla anonyma och odefinierbara platser där jag vistats.

Förutsättningen för att kunna tyda och definiera det nya är att man kan definiera sig själv på nytt. För somliga kan detta te sig smärtsamt, som att förlora sitt sammanhang. Du är på främmande mark och har ingen kompass: gjorde jag rätt nu? Vad ska jag göra härnäst?

Jag hade ingen föreställning eller dröm om ett liv utanför Iran förrän omständigheterna tvingade mig att tänka om. Jag hade det så bra, tyckte jag, tills kriget kom alldeles för nära mig. Då verkade beslutet självklart och jag kom iväg efter bara några veckor. Jag förlorade allt jag hade, jag lämnade hela mitt liv bakom mig.

”Dö innan er naturliga död är framme”, sa islams profet, och som Rumi utvecklar i en vers i Masnavi: inte en död som för dig till graven, utan en förvandling som leder dig till ljuset.

Detta är som självaste födelsen, som kokongen som är stadiet mellan larven och fjärilen. Sådana är våra resor, våra kriser och våra död.

Förlusten som en möjlighet och som frihet är återkommande i Saids roman. Resan i boken börjar när San Fransisco blir utslängd från sin lägenhet i en av förorterna till en av de europeiska städerna: ”Jag var tillbaka där jag var, en av vindens folk igen. Jag hade vunnit tillbaka min frihet och det enda som krävdes var att jag förlorade allt jag hade.”

Och om den ambivalens sådana resor innebär, i senare delar av boken: ”Du har svikit dig själv, var det han eller jag som viskade det? Man har en idé om var man är och vart man ska, sedan ändrar man sig lika lätt. Det är det härliga. Man får ta miste”.