Att samarbetet mellan Socialdemokraterna å ena sidan och Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ å andra sidan inte fungerade så bra i Göteborg under förra mandatperioden var tydligt för de flesta. Ann-Sofie Hermanssons ständiga utspel om extremism var inte särskilt uppskattade av de andra partierna, Fi hoppade dessutom av efter halva mandatperioden efter en budgetkonflikt om pengar till ensamkommande.

Men att det skulle vara så här illa hade nog ingen, förutom möjligen partiernas egna medlemmar, kunnat ana.

Läget är alltså detta: efter valet har de fyra nämnda partierna inte lyckats komma överens om ett gemensamt blockalternativ. Detta beror enligt V, MP och Fi på att S inte har velat samtala överhuvudtaget, istället verkar det som att S har ställt in sig på att försöka få till en konstellation tillsammans med allianspartierna.

Alliansen har å sin sida varit väldigt tydliga med att de inte vill förhandla över blockgränserna.

I veckan gick MP, V och Fi ut med att de har valt att bilda ett eget block – utan S. Dagen efter svarade alliansen triumferande att deras budget nu kommer röstas igenom och att de därmed kommer bryta det långvariga S-styret i staden. Tittar vi på siffrorna ser det ut att stämma – allianspartierna samlar tillsammans 24 mandat, de rödgrönrosa 19 mandat, Socialdemokraterna 17 mandat, Demokraterna 14 mandat och Sverigedemokraterna 7 mandat.

Om alla dessa block eller partier skulle lägga fram varsin budget är det alltså mycket troligt att det är alliansens som kommer gå igenom. Genom en valteknisk samverkan med V, MP och Fi skulle detta också innebära att allianspartierna får ordförandeposterna i nämnder och bolag och att de rödgrönrosa får viceposterna, medan S snopet nog inte får några poster alls.

Men det finns fortfarande en möjlighet att allianspartiernas drömmar om att ta över styret grusas om S antingen väljer att rösta på det rödgrönrosa budgetförslaget istället för att lägga fram ett eget förslag, röstar på de rödgrönrosas förslag när deras eget förslag har fallit eller biter i det sura äpplet, sväljer stoltheten och går med i det rödgrönrosa samarbetet (om MP, V och Fi vill släppa in dem i detta läge, vill säga).

Alternativet finns förstås också att någon av konstellationerna får med sig Demokraterna på sitt förslag, men eftersom D har sagt att de bara vill stötta partier som kan tänka sig att förhandla om Västlänken, och inget parti har velat göra det, verkar detta föga troligt.

Det är med andra ord en väldigt spännande situation vi står inför. Det visar också tydligt att vi befinner oss i ett nytt politiskt läge och att S inte längre är det stora partiet som kan styra och ställa som de vill med de mindre partierna. Förvisso blev de största partiet i kommunvalet, men det innebär ändå bara 20 procent av alla röster.

Samtidigt fick V över tolv procent och när de tillsammans med Fi och MP drar åt ett helt annat håll än S står det klart att spelplanen har förändrats.

Kanske kan den maktfullkomlighet som S har uppvisat i Göteborg också vara en väckarklocka för partiet på riksnivå. Även där verkar de, trots Löfvens fagra ord om breda överenskommelser, fortfarande leva i villfarelsen att de som största parti till slut kommer få makten och att de andra partierna mer eller mindre kommer få acceptera deras agenda.

Det är förstås svårt för ett parti som under nästan hela 1900-talet har varit störst att inse att de nu bara samlar väljarskaror på drygt 20 procent och därmed bara är ett parti bland andra. Men om inte tidigare så är det nu detta uppvaknande måste ske. Det är helt enkelt dags för S att börja visa lite ödmjukhet och kompromissvilja.