I Allt gott i världen vill regissören Paula Stenström Öhman undersöka frågor om etik och empati i en allt kyligare värld. Föreställningen som just nu går på Göteborgs stadsteater, handlar om de dilemman två medelklasspar ställs inför i mötet med en ensamkommande flyktingpojke mitt under den samhälleliga tvärvändningen i flyktingfrågan.
Varför ville du göra en föreställning på det här temat?
– Sommaren 2015 skulle jag och min familj åka på semester till Lesbos. Svenska medier hade ännu inte börjat rapportera från Grekland och först några dagar innan resan insåg vi att det pågick en flyktingkris där Vi hann ställa om mentalt men förstod inte hur illa det var förrän vi var på plats. Det här var precis i början av den stora vågen, hjälporganisationerna lyste med sin frånvaro, men många av de bofasta jobbade för fullt dag och natt. Vi frågade om vi kunde hjälpa till på något sätt. ”Åk och hämta folk vid stranden!” Det var verkligen katastrofläge.
– Samtidigt hade de flesta turister ”sin vecka i solen” och tittade bort under sina parasoller. Det var som ett koncentrat av skevheten i världen. Jag var intresserad av den här bilden. Vad händer med oss när vi hjälper? Eller låter bli? Hur motiverar vi det för oss själva?
Du var också med och startade organisationen Vi gör vad vi kan…
– Ja, vårt mål var att få ihop pengar till en container med saker att skicka ner. Sedan kom bilden på Aylan, den döda syriske pojken på stranden, och plötsligt fick vi in 10 miljoner kronor. Det var flygplan som ville köra ner oss, sjukvårdspersonal och tolkar som erbjöd sin hjälp. Jag hamnade mitt i det där och kom i kontakt med både flyktingar, ensamkommande och djupt engagerade människor.
Men lite senare hände något annat, lika plötsligt, eller hur?
– Ja, pjäsen utspelar sig i skuggan av vad som kändes som en ny solidaritetsepok. Det var fantastiskt! Men nästan över en natt bröts allt det där. Det blev stängda murar, vi skulle hålla flyktingarna borta. Hur hände det? Pjäsen är mitt sätt att försöka förstå en liten del av allt det där.
Hur beskriver du den motreaktion som uppstod mot solidaritetsvågen?
– Det är ju väldigt komplext och jag har inga svar på det, men politikerna blev ängsliga och bytte tvärt fot. Det dök upp begrepp som ”godhetsknarkare”, ett slags förakt för de som engagerade sig. Fördomar som odlades ur en rasistisk hatretorik användes som slagträn i debatten, misstänksamhet, fördomar och ifrågasättande spreds som eld i torrt gräs. Söker man på ensamkommande på Youtube måste man scrolla bra länge innan det kommer något som är sant. Men även om vi inte tror på skrämselpropagandan så sipprar tendenserna igenom. Och till sist kan vi på fullt allvar intala oss att vi ”tar vuxenansvar” som vänder ensamma traumatiserade barn ryggen.
Vilka är huvudpersonerna?
– Det är Pernilla och Joar, ett utåt sett lyckat (men barnlöst) innerstadspar och deras goda vänner Tanja och Danne som har två barn och radhus. Tanja och Danne har kanske inte lyckats lika bra i karriären men de är, i sina egna ögon, desto mer empatiska och engagerade. Så när Pernilla och Joar plötsligt tar emot den ensamkommande pojken Liam tippar den moraliska gungbrädan.
Vad händer?
– Det finns ett före, under och efter. Vi får följa de här paren och hur deras självbilder och inbördes relationer påverkas i mötet med Liam. Jag ville krocka vår välfärdskris, våra depressioner, utmattningssyndrom och längtan efter mening, med världens kris – Liams förtvivlade situation, hans traumatiska flykt och desperata längtan efter trygghet. Pernilla och Joar bär på en stor sorg. I mötet med Liam finner de tröst och ny mening. Det växer fram starka emotionella band mellan dem och Liam, men ovissheten om Liam kommer få stanna utgör ett ständigt hot. Tanja och Danne å sin sida börjar tvivla på deras intentioner – hjälper de Liam för sin egen skull? Till sist krackelerar deras självbilder, fast på olika sätt.
Utforskar du berättigandet i de här olika människornas kris?
– Nej det skulle jag inte säga, men jag sätter dem kanske i perspektiv. Jag är nyfiken på den moraliska gråzonen. Ingen är ond eller god, det är inte svartvitt. Man kan nog pendla i förståelse för båda paren i olika faser av pjäsen. Att döma av de starka reaktionerna från de som sett pjäsen finns det mycket igenkänning.
Hur utvecklas paret som bor i radhuset?
– De går från ett nästan överdrivet välkomnande till att successivt distansera sig. Det kommer fram saker om Liams förflutna, de spekulerar och gissar. Hade han försökt ta livet av sig? Är Pernilla och Joar verkligen lämpliga att ta hand om honom? Vad händer om deras son börjar hänga med Liam och hans vänner i parken? Stämmer det att han har haft kniv? Heter han ens Liam? Till slut kommer de fram till att de måste ha en paus från detta, precis som Sverige efter vändningen behövde ett ”andrum”.
Att ta emot en ensamkommande i sin familj, är det en av de mest solidariska handlingar en kan göra i Sverige idag?
– Ja! Jag kan inte svara något annat. Jag har en enorm respekt och beundran för de som gör det. De behövs mer än någonsin. Och det finns många som vill. Problemet är att de här barnen lever under konstant hot om att slitas upp och skickas tillbaka till det de offrat allt för att komma ifrån. Den migrationspolitik som Sverige har tillämpat de senaste åren är raka motsatsen till ”vuxenansvar”. Helt bortsett från vem som anses god, empatisk eller varför vi hjälper. Den är inte förenlig med våra mest grundläggande etiska principer och lagar: alla människors lika värde.
