Forskarteamet på Chalmers har kommit långt i arbetet med en teknik som kallas CLC (chemical looping combustion) vilket innebär att koldioxiden separeras vid förbränning i en kemisk process där den andra restprodukten blir vatten.

Behovet av tekniken är stort och växande menar Henrik Leion, docent vid Chalmers institution Kemi och kemiteknik, inte minst som följd av IPCC:s allt mer allvarliga rapporter.

– Vi kommer behöva koldioxidinfångning i mycket stor utsträckning. Utsläppen måste börja sjunka inom bara några år, och gör vi inte tillräckligt nu betyder det att vi runt år 2050 kommer behöva fånga in mer koldioxid än vi släpper ut för att kompensera för vad vi inte gjorde 30 år tidigare, säger han.

CLC är framför allt en teknik som kan fungera vid stationära anläggningar. Den lämpar sig inte så bra då koldioxiden behöver transporteras iväg och lagras någon annanstans. Detta på grund av att metaller används i processen och den insamlade koldioxiden väger tre gånger mer än det bränsle som används vid förbränningen.

Chalmers har framgångsrikt testat en anläggning på 12 megawatt och lyckats fånga in koldioxid till ett pris som något högre än 20 euro per ton, vilket i dag är priset på de europeiska utsläppsrätterna. För att nå ekonomisk bärkraft i anläggningarna behövs troligen större anläggningar.

Forskarna efterfrågar därför aktörer som är beredd att riskera kapital för att tekniken ska kunna utvecklas.

– Någon måste våga testa tekniken i en 50 megawatt-anläggning. Denna kommer troligtvis gå med förlust till en början, men tekniken behöver detta, säger Henrik Leion.

Nästa utmaning är var koldioxiden ska lagras. Här behövs juridiken utvecklas för att hantera ansvarsfrågan Henrik Leion som även personligen står inför ett dilemma framöver.

– Jag ska vara pappaledig och det är ärligt talat inte moraliskt lätt för mig att ta en paus från forskningen i det här läget. Mitt sätt att hantera min klimatångest är att jag måste jobba, säger han.