Hur kan det finnas en marknad för stekpannor? Det är en fråga jag funderat över i många år. Så klart, i takt med att befolkningen växer behövs ju en och annan ny stekpanna, men i övrigt torde det vara fullständigt onödigt.
Jag har ärvt min stekpanna. Den är gjord i gjutjärn och rätt hanterad håller den mer eller mindre i evighet. Den har följt mig från hem till hem, från stad till stad, land till land. Faktum är att jag utvecklat en rätt känslomässig relation till min stekpanna vid det här laget. En gång fick jag en annan slags stekpanna av pappa. Jag använde den sällan men ändå var den trasig efter bara ett par år och jättesvår att sopsortera.
Det här handlar förstås inte om stekpannor egentligen, även om det jag skriver här är alldeles sant. Det handlar om att så mycket annat av det vi köper är gjort för att gå sönder.
Det är i sig vare sig konstigt eller förvånande att många företag väljer att tillverka saker på ett icke-optimalt sätt. Att eftersträva perfektion och nästintill evig hållbarhet är kostsamt, samtidigt som det undergräver marknaden för nyförsäljning. Samtidigt är jag övertygad om att det finns en oexploaterad marknadsnisch här.
Jag har aldrig gillat shopping. Kanske är det därför jag hatar när saker går sönder. Varje gång jag köper något hoppas jag undermedvetet att jag nu är klar med att köpa just detta. Byxor, väska, mixer, diskmaskin, dator, mobiltelefon – nog borde det gå att få dem att hålla längre? Åtminstone jag skulle vara beredd att betala mer om jag var säker på att sakerna funkade några år extra. Jag är inte ensam.
Min ex-man köpte härom året ett par skor som enligt tillverkaren ska hålla hela livet. De var dyra, visst, men knappast dyrare än den sammanlagda kostnaden för nya skor som ersättning för alla som gått sönder under tio år. När ett klädmärke för ytterkläder för några år sedan erbjöd reparationsservice som alternativ till nyköp ökade intresset för deras kläder. De senaste veckorna har det blivit uppenbart att konsumenter reagerar mycket negativt på avslöjanden om medvetet förkortad hållbarhet för elektronik. Det finns något här som både företag och politiker borde agera på.
Istället görs reklam för att vi ska byta mobiltelefon varje år, kläder går sönder efter bara några tvättar, när datorns grafikkort blir omodernt är det svindyrt att byta ut och reservdelar till mixern går inte att få tag på.
Vi har en halvbra konsumentlagstiftning i det här avseendet. Vi har reklamationsrätt och hyfsade kvalitetskrav, men de kunde vara skarpare, både nationellt och på EU-nivå. Det gäller särskilt produkternas hållbarhet och möjligheterna till reparation, återproduktion och återanvändning.
Allt går inte att tillverka i gjutjärn. Så jag får väl leva med att behöva köpa nytt ibland. Men en nyckel till minskad resursförbrukning i världen vore att se till att det vi köper faktiskt håller avsevärt längre.
Storbritannien tar initiativ inom gröna finanser, med syftet att bli världsledande inom investeringar i en mer hållbar framtid.
Kan man skriva något om Donald Trump vid varje krönika?