När det började brinna i hela Sverige var det inte bara skogen som brann.

Det tog inte lång stund innan det hettade till även på sociala medier. Som vanligt blandades seriösa frågor och allvarliga diskussioner med fejkade nyheter och rena galenskaper.

Någon påstod att vi hade tackat nej till hjälp från Ryssland (det hade vi inte, det hände 2014) medan andra hävdade att problemet var elcyklarna. Om staten inte hade subventionerat elcyklar hade vi ju haft råd med brandbekämpning …

Det är lätt att tro att nätet bara är ett hophok av dravel, men om man läste igenom debatterna och diskussonstrådarna gick det snabbt att bilda sig en uppfattning om läget. Sverige har mycket riktigt en bristande beredskap, och efter att ha kollat de olika teorierna med ansvariga myndigheter och kunniga räddningsledare gick det att hitta fyra orsaker:

För det första har mycket av ansvaret för krishantering lagts på kommunerna, och tydligen fuskas det en del med detta ansvar. För det andra har vi avskaffat den myndighet som hade ansvaret, nämligen Räddningsverket. Från 2009 ligger ansvaret istället på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och det finns många som menar att den nya myndigheten inte riktigt klarar av detta ansvar. För det tredje har vi som bekant lagt ner i stort sett hela det gamla försvaret med sina helikoptrar och räddningsbilar. Det nya försvaret är väldigt fokuserat på insatser utomlands medan beredskapen för insatser i Sverige är låg. Till sist litade vi på att EU skulle stå för den övergripande krisberedskapen.

Givetvis ligger det något i alla dessa förklaringar, men det som slår en som den verkliga bristen är avsaknad av övergripande ansvar från både regering och riksdag. Alla de olika modellerna för ansvar – från kommunerna till EU – har hanterats separat. Ingen av de två senaste regeringarna verkar ha haft någon slags helhetsperspektiv. Det är bra att det finns beredskap i både kommuner och EU, men man kan inte undvika att önska något slags samordning också.

Att EU mycket riktigt lyckades skicka några flygplan för släckning var givetvis en god nyhet. Men samtidigt kan man undra vad som händer om det börjar brinna i tre länder samtidigt. Att Italien och Frankrike skulle skicka sina flygplan till Sverige om de själva hade brinnande skogar är troligen lite väl hoppfullt. Det är i sådana sammanhang som ett helhetsperspektiv skulle hjälpa: vilka resurser finns i verkligheten, och vilka finns bara i teorin?

Men bristen på helhetssyn gäller inte bara brandbilar, helikoptrar och flygplan. Forskarna har länge vetat att klimatet blir varmare. Man måste fråga sig varför inga politiker kopplade ihop ett varmare väder med en ökad risk för bränder. Att politikerna inte tar det varmare klimatet på allvar och förbereder samhället för de kriser som kommer är en debatt som förtjänar att lyftas från nätet och in i riksdagen och regering.