Utställningen 180° Behind Me på Göteborgs konsthall öppnade redan i början av juni, men finns ändå med i Kulturkalasets program, och den kan fortsätta besökas fram till den 16 september.

Utställningen visar verk av den marockanske konstnären Mounir Fatmi och kretsar kring teman som språk och yttrandefrihet, men också kring teknologi och vårt konsumtionssamhälle. Faktum är att utställningen genomsyras av så många teman att det är svårt att få något riktigt grepp om den, men ändå är den oerhört fascinerande. Inte minst är det intressant hur Fatmi har valt att arbeta med material som ofta anses som fula eller skräpiga.

Till exempel har han byggt en hög skulptur av lysrör, flera verk består av ihoptvinnade antennkablar och en hel vägg utgörs av videokasetter staplade på varandra.

Materialvalen får sin förklaring i en videointervju där Fatmi berättar att han fascineras av ”utrotningshotade material” eftersom de uttrycker slutet av någonting och påminner oss om förgängligheten.

I vissa, men långtifrån alla, verk spelar också språket en viktig roll. I konstverket med lysrör har Fatmi till exempel skrivit fraser från en del av Koranen som heter just ”Ljuset” på lysrören. Det kan verka förvirrande om en inte känner till kontexten, men i videointervjun berättar Fatmi också att han ofta använder språket för att förvirra snarare än för att förklara.

Han vill genom detta visa på språkets ofullständighet och att det finns saker som inte går att uttrycka i ord.

I utställningen finns även många blinkningar till andra konstnärer och författare. Ett verk som heter ”We Are Here, Confessions” föreställer en högst ordinär porttelefon, men om en tittar lite närmare på namnen på porttelefonen ser en att de tillhör döda konstnärer och filosofer som Nietzsche och Derrida. Jag tolkar verket som att Fatmi vill visa att någon form av kommunikation med dessa fortfarande är möjlig trots att de har lämnat jordelivet.

Här finns även en videopojektion som heter ”Modern Times” och som föreställer någon form av maskin med snurrande kugghjul och som tydligt anspelar på Chaplin-filmen med samma namn. På samma sätt som väggen med VHS-kasetter finns det något närmast hypnotiskt med denna videoprojektion.

Relationen mellan människa och maskin är ett tema i utställningen, men också relationen mellan olika människokroppar.

I verket ”Who Is Joseph Anton” har Fatmi gjort flera fotomontage av ansiktena på de tre författarna Salman Rushdie, Joseph Conrad och Anton Chekov. Joseph Anton var en pseudonym som Salman Rushdie använde sig av när han, på grund av dödshot, inte kunde använda sitt riktiga namn, namnet är en sammanslagning av Rushdies två favoritförfattare – Joseph Conrad och Anton Chekov.

I Fatmis verk synliggörs hur det kan vara att leva gömd, under en annan identitet, samtidigt som han också vill väcka frågan om vad en identitet egentligen är.

I programbladet berättar Fatmi att han delar Rushdies erfarenhet av att bli censurerad och av vissa ansedd som farlig.

180° Behind Me är både emotionellt stark men också väldigt tankeväckande, precis som konst kan och bör vara när den är som bäst.

Ta chansen och besök den innan den stänger.