Det är historier som berättats många, många gånger. Eleven som skolkar i skolan, får ofullständiga betyg och en knagglig start på vuxenlivet. Barnet som placeras i familjehem efter familjehem, och tonåringen som börjar begå småbrott som allt eftersom växer sig större. Alla är de berättelser om ett samhälle som misslyckats i sin roll som socialt skyddsnät.

– Vi har stora utmaningar i Göteborgs stad, som vi delar med många andra kommuner i Sverige. Vi kommer ofta in med våra sociala insatser för sent, vilket blir dyrt både i form av mänskligt lidande och för samhället, säger Ingela Andersson som är utvecklingsledare på social resursförvaltning i Göteborgs stad.

– Vi vet inte heller alltid om de saker vi gör fungerar eller får den effekt vi var ute efter. Det är svårt att mäta sociala insatser: man gör många saker samtidigt och vet inte riktigt vad som ledde till vad.

De senaste åren har begreppet “sociala investeringar” hörts allt oftare. En social investering är en tydligt riktad, förebyggande satsning som ska betala sig i det långa loppet – både mänskligt och samhällsekonomiskt. Det är också ett särskilt arbetssätt som tagits fram av Sveriges kommuner och landsting tillsammans med regioner och kommuner i landet.

– Man gör en grundlig, ordentlig behovsanalys , riktar in sig på en exakt målgrupp och väljer en satsning som är beforskad och har evidens bakom sig. Man mäter under tiden: gör vi det vi ska göra?, och man mäter utfallet: fick det den effekt vi var ute efter?

– Det är framför allt det här systematiska arbetssättet som skiljer sociala investeringar från andra satsningar, säger Ingela Andersson.

Norrköping först med sociala utfallskontrakt

Som alla investeringar kräver de sociala ditona pengar. De kan komma från kommunerna själva, som kan sätta av viss summa pengar för specifika sociala långsiktiga satsningar. De kan också komma i form av statliga medel – inom Göteborgs stad diskuterar man just nu huruvida regeringens satsning mot segregation, där 32 kommuner får dela på knappt 20 miljarder under en tioårsperiod, ska användas till just sociala investeringar.

Men de ekonomiska medlen kan också komma från privata aktörer. I Norrköping har kommunen och investeringsbolaget Leksell social ventures inlett ett samarbete om så kallade sociala utfallskontrakt, det första i Sverige. Målet är att barn och unga som placerats på HVB-hem eller i tvångs- eller slutenvård ska klara sin skolgång bättre och slippa omplaceringar. Leksell har gått in med 10 miljoner kronor, för vilka kommunen har satt in extra stödinsatser för ett antal barn. Efter fyra år ska det hela utvärderas. Om det visar sig att insatserna givit effekt både för de berörda barnen och för kommunens ekonomi får Leksell tillbaka sina 10 miljoner – plus två miljoner i ränta.

En innovativ metod som gynnar det sociala arbetet, eller ett cyniskt sätt för bolag att göra pengar på samhällets utsatta? Åsikterna har gått isär.

"Vi har förändrat ungarnas liv"

Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande i Norrköping, menar att ingen svensk kommun idag lyckas i sina försök att fånga upp de här barnen och ungdomarna.

– Resultaten är år efter år minst sagt problematiska. Om det då kommer en privat finansiär och är beredd att riskera tio miljoner kronor på att pröva om en ny metod kan ge bättre resultat – hur skulle jag kunna se se här barnens föräldrar i ögonen och säga “Jag avstod från tio miljoner för att jag tycker att privata pengar alltid luktar girighet?”

Det viktiga är att ha barnen i fokus och att hitta nya metoder för att hjälpa dem. Vem som går in med pengarna är en underordnad fråga, menar Lars Stjernkvist.

– Vi ser idag att det vi gör tack vare det här samarbetet, med de här pengarna, har förändrat de här ungarnas liv. För mig räcker det.

"Det handlar om legitimitet"

Är det här något som även Göteborgs kommun borde testa? Daniel Bernmar, kommunalråd och Vänsterpartiets toppnamn inför kommunvalet i höst, säger nej. Han skulle inte ta emot några tio miljoner om han erbjöds dem.

– Det handlar helt enkelt om grundläggande ansvarsutkrävande och legitimitet. Det är det offentliga som ska ta det ansvaret.

– Nackdelen när man tar in finansiärer utifrån är att de vill ha inflytande och sola sig i glansen av den legitimitet som en offentlig aktör har. Där tycker jag att man ska vara ganska begränsad, säger han.

Liberalernas förstanamn i Göteborg, kommunalrådet Helene Odenjung, är mer välvilligt inställd till att följa Norrköpings exempel.

– Jag tycker att det är intressant. De svåra är ju egentligen vem ska ta kostnaden och vem ska få dela vinsten? Hela samhället vinner ju på att fler människor lyckas inte bara med sin skolgång utan också kan leva bra liv.

Hon pekar på alla de fall där ett barns problematik upptäcks redan i förskolan, men där samhället trots insatser inte lyckas hjälpa.

– Det har uppenbarligen inte varit tillräckliga eller rätt insatser för att just de här barnen ska klara sig i livet. Jag är beredd att pröva alla tänkbara metoder som gör att fler faktiskt lyckas både med skolgång och annat. Jag är inte så rädd för externa finansiärer.

Kommunen låst i kortsiktighet

Daniel Bernmar menar att privata medel i det sociala arbetet inte kommer åt grundproblemet: att det saknas pengar i den ordinarie välfärdsverksamheten. Om inte kommunerna varit så hårt pressade hade de själva kunnat genomföra den här typen av arbete med goda förutsättningar, anser han.

– Vi har ålagts av staten att vi ska gå plus minus noll varje år, och vi har allt fler uppdrag med allt mindre resurser. Det är det stora hotet. Och istället för att förändra förutsättningarna för kommunerna vill man ta in andra aktörer, som inte är låsta av samma förutsättningar. Varför diskuterar vi inte hur vi kan förändra lagstiftningen så att kommunerna får de ekonomiskt långsiktiga verktygen?

Helen Odenjung pekar på att kommunerna visserligen fått lite bättre resurser på sistone, men håller samtidigt med Bernmar om att de strama budgetarna och kravet på att insatser ska utvärderas på årsbasis är en bromskloss för långsiktiga insatser.

– Jag tror att många känner att ”om bara jag hade rätt verktyg skulle jag också ha möjlighet att hjälpa de här barnen”.

Till syvende och sist handlar det om att hitta rätt metoder, menar hon.

– Det största problemet är att det har varit en projekthysteri. Vi hittar ett problem och ska lösa det med ett projekt, och när projektet är slut försvinner också metoden. Men det är ju de beprövade metoderna som vi ska bygga vidare på.

Daniel Bernmar är inne på samma linje.

– Det här handlar i grund och botten om att bli bättre på att skapa nya lösningar och att utvärdera dem. Vi är för dåliga på att jobba med vetenskap och beprövad erfarenhet, men privata pengar är inte lösningen på det. Vi kan bli mycket bättre på att involvera akademin i det vi gör. Vad har vi annars universiteten till, som vi finansierar gemensamt?