DEBATT ”Elöverkänslig? Nej, det drabbar inte mig!” Så tror jag de flesta elöverkänsliga tänkt innan de själva drabbats. Själv hade jag en elöverkänslig väninna, som jag verkligen gillade, men hon var ju lite ”konstig”…

När tåget kom fick hon yrselanfall och ramlade. När vi var i skogen fick jag inte parkera nära en kraftledning. Det var många sådana här tillfällen men tack och lov sa jag aldrig något dumt till svar.

Några år senare när jag själv fick samma symtom borde jag naturligtvis ha känt igen dem – men icke! Detta konstiga kunde ju inte drabba mig.
Vid datorn förlorade jag känseln i ansiktet och tungan blev som en klump i munnen. Med tiden tilltog symtomen: längre tid att återfå förlorad känsel, värk i nacke och leder, yrsel, sömnproblem och även hjärtarytmier. Jag blev sjukskriven – mådde lite bättre – jobbade heltid/deltid – sjukskrevs – det blev många sådana turer. Plötsligt kom symtomen även hemma – utan dator.
Speciellt var det yrseln och dagligen stod jag och höll mig i dörrkarm eller diskbänk. En dag när jag fick ett yrselanfall registrerade jag att tåget just passerade. Myntet började trilla ner! Kan jag vara elöverkänslig? – Jodå, varje gång tåget passerade kom yrseln.

Jag ringde min väninna: ”Nu har jag blivit som du!” Hon hjälpte mig att förstå vad jag måste akta mig för. Jag sålde mitt hus och flyttade till ett torp i en by med bara fem hushåll. Trodde, att om jag hade ett bättre boende skulle jag kunna jobba. På jobbet fick jag en lågstrålande datorskärm. Men efter två veckor var det kört.

Jag hade pengar kvar efter min husförsäljning, tog tjänstledigt sex månader och åkte till Goa i Indien. Där hade jag varit tidigare och mått väldigt bra och så blev det även denna gång. Hemma igen trodde jag att jag blivit frisk. Det kändes bra att börja jobba men efter två veckor var jag tillbaka på ruta ett.
Fick tips om att tandsanering kunde hjälpa, tog kontakt med Tandvårdsskadeförbundet och fick råd hur det skulle gå till. Jag genomförde saneringen i långsam takt, blev mycket sjuk vid varje saneringstillfälle, men blev med tiden bättre. Men tyvärr, elöverkänsligheten fick jag behålla!

Jag var 53 år och kom aldrig tillbaka till jobbet. Sjukskrivning, sjukbidrag och sedan pension – och naturligtvis en dålig sådan. Efter fyra flyttar bor jag nu i mitt elsanerade hus utan dator, tv och mobil. Jag har telefon, eftersom fasta telenätet finns kvar här. Därutöver har jag radio och en fax som jag kan ansluta vid behov.

Nu är jag ordförande i Elöverkänsligas riksförbund och kämpar för våra rättigheter till tillgänglighet i ett allt mer digitaliserat samhälle samt med att, genom att informera, förhindra att fler blir elöverkänsliga. I dag vet jag att vem som helst kan drabbas – även du som läser detta. Tillgängligheten i samhället krymper. På grund av trådlösa nätverk utestängs elöverkänsliga från sjukvård, allmänna kommunikationer, bibliotek, affärer, allmänna platser med mera.

Vet du att utan mobil kan man inte gå på en offentlig toalett eller parkera sin bil! Om kontantlösa samhället blir verklighet; hur ska jag utan digital teknik kunna sälja till exempel min gamla bil?

I förbundet finns medlemmar i alla åldrar. Åldringar som ringer och ber oss om hjälp att ordna med dödshjälp. Barn och ungdomar som inte kan gå i skolan på grund av trådlös teknik. Alla mår de dåligt. Särskilt svårt är det att tänka på barnen och hur deras framtid ska se ut. Kan vi hjälpas åt att ge dessa barn en framtid?