Glöd – Julia Svanberg

I Colombia puttar frihandelsavtal ut små odlare från marknaden. Förbud mot att lagra och återanvända egna fröer gör det svårare att vara oberoende. Kampen om naturresurserna tvingar bort människor som lever småskaligt på sin jord och för varje ekologisk småodlare som tvingas lämna slocknar en fyr.

Den mest miljömedvetna personen jag har känt bodde i ett jordhus i colombianska Anderna. Hon odlade på ekologiskt vis för eget bruk och sålde överskottet – kaffe, mango, majs, spritärt. Vatten användes sparsamt. Hon undvek att köpa saker som producerade sopor. I de konserver och petflaskor som ändå kom i hennes väg drev hon upp sticklingar. Allt återvanns. Ibland när vi satt på bänken, lutade mot husgaveln och drack öl berättade hon att jordväggarna fungerade som en fröbank.

Utrotade växtarter kunde återuppstå! Hon drack ofta öl. Flaskorna lämnades tillbaka till affären och kapsylerna hamrade hon ner i marken, i mönster efter ölsorternas färger. Det blev ett mosaikgolv och hon slapp bli lerig om fötterna när hon skulle till toaletten eller tvätthon.

Som egenodlare är det logiskt att vara återbrukskreativ och ha ett grönt förhållningssätt till allt en gör. För att själv må bra måste naturen må bra. Ändå grubblade jag på hur jag skulle kunna berätta om min vän utan att det skulle låta som när Vreeswijk sjunger Victor Jaras låt om Angelita Huenuman. Gården där ”allting var enkelt och allting var gott”.

När är det det? Bakom den gröna harmonin döljer sig ofta ekonomisk fattigdom vilket på många platser innebär dålig eller ibland ingen tillgång till vård och utbildning.

I Colombia puttar frihandelsavtal ut små odlare från marknaden. Förbud mot att lagra och återanvända egna fröer gör det svårare att vara oberoende. Kampen om naturresurserna tvingar bort människor som lever småskaligt på sin jord. Trots fredsavtalet med Farc-gerillan 2016 har landet över sju miljoner internflyktingar enligt UNHCR. Lägg till extremväder. Torrperioder och översvämningar har avlöst varandra det senaste decenniet.

Colombia är ett av de mest sårbara länderna i världen när de kommer till förändrat klimat.

Min väns hållbara tillvaro blev ohållbar. Hon lämnade sin gård. I affären där hon handlar nu kommer allt i förpackning. En sopbil hämtar upp skräppåsen som hon ställer ut på gatan varje morgon. De har det inte fett, men hon sliter mindre. Barnens löner från byggarbetsplatser och städservice täcker hyran och barnbarnens skola. Vissa månader har de råd att betala familjens sjukförsäkring.

Nej, det bor nog ingen landsbygdsromantiker i mig. Jag tror inte att det skulle blir särskilt bra om alla flyttade ut i jordhus på landet för att bråka om de få pet-flaskor som skulle vara kvar att odla blommor i. Däremot är jag övertygad om att världens småskaliga odlare är de sista som ska behöva flytta på sig om de inte själva vill. Det krävs spetskompetens för att bruka jord och vardag på ett verkligt hållbart sätt (tro mig, jag provade i sju år). För varje ekologisk småodlare som tvingas lämna slocknar en fyr.

Det fanns nattsvart ironi i svaret när min vän erbjöds en plats i ett socialt projekt där arbetslösa äldre kvinnor skulle lära sig att sy på symaskin. Hon sa: ”Nej tack, jag är tyvärr inte återvinningsbar.”