DEBATT Uppdrag Gransknings reportage om #metoo och Fredrik Virtanen är bland det mest vidriga jag sett på statlig tv. Jag såg delar av förspelet genom de metoogrupper som jag är med i och den video som Cissi Wallin lade upp från intervjun med Lina Makboul och jag tvekade tills nyligen att se programmet alls.
Fredrik Virtanen är inte dömd och därför kommenterar jag inte hans eventuella skuld eller framträdande i programmet annat än att jag konstaterar att han framställs som ett offer, till skillnad från Cissi Wallin. Däremot vill jag kommentera det relativiserande, förminskande och ifrågasättande av kvinnors beteenden och insinuationer om kvinnors intentioner som är ett genomgående tema. Stress- och chockreaktioner lyfts fram i syfte att så tvivel över kvinnors berättelser, irrationella beteenden lyfts fram som ifrågasättanden av kvinnors trovärdighet. Jag mår illa.
#Metoo handlade om att lyfta fram kvinnors berättelser om övergrepp och sexualiserande. Nu behövs uppenbarligen en ny våg av upplysningsberättelser. Om vad som sker i en människa som får sin kropp och själ invaderad och skändad. Som berövas förmågan att skydda sig själv och som därmed görs försvarslös och maktlös över sitt liv på ett existentiellt plan.
Antalet våldtäkter som jag utsatts för är många. En del har varit råa, våldsamma och hänsynslösa. En del har begåtts av personer jag litat på, haft en relation till, tyckt om. Sannolikt hade jag inte varit fullt lika skyddslös om jag inte utsatts för sexuella övergrepp redan som mycket liten och genom hela barndomen. Kanske hade jag sluppit föreställningen att det allra värsta inte är att en man behandlar min kropp som ett objekt för hans behov av makt, och ibland även sexlust, utan att jag på något vis sårar hans känslor. Att det är mitt ansvar att inte göra honom besviken eller, det värsta av allt, får honom att känna sig omanlig. Men jag är inte säker.
I det Sverige som jag växt upp i har det varit självklart att mannens sexualitet är viktigare än kvinnans behov och önskemål. Det har inte setts som konstigt att ifrågasätta en kvinna som utsatts för (sexualiserat) våld, vad hon signalerat, provocerat eller undvikit. Därför har jag först många, många år (av terapi) senare förstått att det som jag utsatts för är våld, våldtäkt och misshandel. Därför stannade jag kvar hos våldtäktsmän, fortsatte att ha kontakt med dem, försökte få dem att känna sig potenta och duktiga för att på så sätt inte drabbas av deras dåliga självförtroende och humör och deras behov av att äga och kontrollera mig. Det gör inte mina erfarenheter mindre brutala och smärtsamma. Tvärtom har det ökat min ångest och skam och förlängt tiden det tagit att läka.
