För två veckor sedan skrev vi om Hammarkullen och karnevalen där. Den här veckan har det blivit dags för grannstadsdelen Angered som trots sitt dåliga rykte är en av Göteborgs rikaste stadsdelar både när det gäller natur, kultur och idrott.
Jag kanske är partisk i frågan eftersom jag bor i Gunnilse som gränsar till Angered, men jag tycker att det är få platser i Göteborg som slår detta område när det kommer till vacker och storslagen natur. Alldeles i närheten av Angered ligger Vättlefjäll – ett naturreservat som är känt för sin vackra sjöar, som gjorda för att paddla kanot i eller att tälta vid. Från såväl Rannebergen som Gårdstensberget har man storslagna utsikter och man kan även ta en fin promenad längs med Lärjeån, från Angered centrum till Hjällbo.
Förutom naturen finns också relativt nybyggda Angered Arena som rymmer simbassänger, gym, en ishall, en sporthall och mycket mer, samt kulturhuset Blå stället där det finns både en teater, en bio, en liten konsthall och ett bibliotek.
Samtidigt är Angered och dess olika delar – Gårdsten, Rannebergen och Lövgärdet – oerhört isolerade från resten av Göteborg. Stadsdelarna byggdes under miljonprogramsåren och kallas ofta för satellitstäder, vilket är lätt att förstå eftersom de kretsar runt staden utan någon riktig kontakt, förutom spårvagnslinjen. Att de flesta som bor här kommer från andra länder och har flytt till Sverige från krig bidrar förstås till isoleringen. Samtidigt finns här också en väldigt stark värme och gemenskap. Dessa kontraster skildras fint i utställningen angered@home som just nu visas på Blå stället. Utställningen har sin bakgrund i att konstnären Sandra Sterle från Kroatien gästade Angered under hösten 2017. Under denna tid samtalade hon och anordnade workshops med boende i Angered under teman som ”hem”, ”tillhörighet” och ”identitet”.
Resultatet blev en utställning där både hennes egna men kanske framförallt Angeredsbornas verk visas upp. Mirna Ticona har gjort en svit tavlor som heter Jag var här för att ni var där där hon använder ett postkolonialt perspektiv för att skildra människorna i Angered. Flera av målningarna föreställer människor i utkanten som tigger eller sitter på huk, men några utstrålar också en stark kampvilja och bär undertiteln ”Motståndsrörelse”. Hanna Kolevics teckningar, som går under rubriken ”Mitt Göteborg”, är nästan bedrägligt vardagliga. De föreställer husfasader och miljöer från Angered men också från andra förorter som Biskopsgården och Bergsjön. Människorna på bilderna tycks nästan smälta ihop med fasaderna, bli ett med platsen. Möjligen vill hon genom detta visa den starka identifikation som många känner med Angered.
Identifikationen är också tydlig i en kortfilm som Angereds ungdomsredaktion har gjort om rapgruppen Kebabrapparna. Kebabrapparna är ett gäng unga killar som började rappa på skoj, men som genom humorn även vill visa att det går att göra saker själv och att det finns mycket positivt i Angered.
Sandra Sterle har även gjort en egen kortfilm där hon reflekterar kring sina möten och hur det påverkar människor att ryckas upp från sina rötter och komma till en ny plats. Är människorna som bor här lyckliga? frågar hon sig. ”Eller lever de bara halvvägs in i drömvärlden – här och någon annanstans på samma gång?”
När jag lämnar utställningen tänker jag på hur Angered fungerar som en hållplats. För spårvagnslinjerna är det en ändhållplats, liksom för många av dem som flyttar hit. Men för många är det också en mellanhållplats; de som har det lite bättre ställt flyttar ofta härifrån när de får möjlighet. Sandra Sterle kallar det för en plats som är halvvägs in i drömvärlden, men kanske borde fler försöka att inte bara se det som en hållplats på vägen utan inse att det faktiskt är en plats där drömmar går att förverkliga.
