Kanske ska man krypa in på persiska Rumi en burrig vinterkväll, men här är vi nu – nyfikna och hungriga. Vi får omedelbart våra menyer och jag väljer en linssoppa till förrätt och en kidneybönsgryta till varmrätt. Sällskapet väljer oliver med granatäpple och valnötter till förrätt och en linsgryta till varmrätt. Vi planerar också att beställa desserten som enligt beskrivningen är en glass baserad på nudlar.

Vi får in var sitt glas vin och småpratar lite medan vi väntar på maten. Så långt, så bra. Vi får snart in förrätterna. Linssoppan är lite salt, lite syrlig och lite bitter. Perfekt tuggmotstånd i de gröna linserna. Soppan ska enligt menyn innehålla angelicapulver och på nätet läser jag att det är en rot som används i matlagning, som medicinalväxt och som smaksättning av sprit.

Mitt sällskaps oliver är riktigt goda. Skarp syrlighet och med en liten dressing som tillfredsställer alla fronter på tungan. Nu väntar varmrätterna och vi får strax in dem på bordet. På menyn finns ingen uttalat vegansk varmrätt, utan det som är skrivet är att två kötträtter går att få veganska. Vi är nyfikna på om vi ska få rätter där köttet bara har uteslutits eller om det ersatts med något annat. Tyvärr rör det sig om det förstnämnda.

Min gryta ska i originalutförande vara baserad på kalvkött och kidneybönor. Att plocka bort en viktig beståndsdel utan att ersätta den med något annat, och kalla rätten vegansk, känns lite fattigt i mina ögon. Jag har fått in en trött, vattnig gryta med kidneybönor i en grön sås. Basen är purjolök och spenat. Det klassiska persiska riset är det inget fel på, men grytan blir enormt tjatig efter ett par tuggor. Inga grönsaker, ingen sallad på tallriken, inget som bryter av. Bara en bitter och salt gryta som aldrig tar slut.

Mitt sällskaps linsgryta är bra mycket roligare, men endast i jämförelse med min rätt. Även den ska innehålla kalvkött från början, och i detta fall har köket lagt till en grillad aubergine som är riktigt trevlig. Grytan är söt och syrlig och jag norpar så mycket jag har samvete till, men även den blir tradig efter en stund. För första gången i mitt liv saknar jag den där lilla högen med isbergssallat som är standard på nästan varje restaurang.

Nu är vi mätta, både mentalt och bokstavligen. Men den där nudelglassen med körsbärsmarmelad måste vi ju testa. En servitör dukar av snabbt och sedan händer ingenting. Ingen kommer fram för att fråga om det smakade bra, om vi är nöjda eller vill ha mer, eller om vi rent av vill betala. Jag och sällskapet pratar, dricker upp vårt vin och efter en kvart börjar vi se oss omkring. Varför kommer det ingen? Vid baren sitter två i personalen och pratar med varann. På uteserveringen sitter den tredje och pratar med några kamrater. Ingen ser åt vårt håll.

Jag försöker få ögonkontakt och jag viftar lite med mitt pekfinger ett par gånger. Ingen reaktion. Efter att ha väntat i 25 minuter, lyfter någon äntligen på rumpan och jag lyckas ropa på personen som egentligen tänkt passera oss. Vi betalar och går. Desserten har vi ingen som helst lust att beställa. Ingen säger ”tack och hej då” till oss. Så hej då, Rumi. Vi ses knappast igen.