Är splittring alltid av ondo? Den tanken slår mig när jag ser på dokumentärserien om Hasse och Tage som har visats på SVT under julhelgerna. Det är en på många sätt fin serie, men emellanåt blir den lite väl nostalgisk och sentimental. Jag vet inte om det är regissören Jane Magnussons avsikt, men medvetet eller omedvetet så idealiserar den inte bara Hasse och Tage utan också den folkhemstid som de levde under och där allt verkar ha varit så mycket enklare. Där människor kunde skratta åt samma skämt oavsett om de såg sig själva som höger eller vänster.
Det är lätt att bli nostalgisk när man blickar bakåt, kanske i synnerhet i den turbulenta och osäkra tid vi lever i nu. Men allt var inte bättre förr. Möjligen var det enklare, eller såg i alla fall ut att vara enklare. Det oerhört breda och mångfasetterade medieutbud vi har i dag fanns inte på kartan under Hasse och Tages tid. Människors världsbild styrdes i hög grad av public service. Konflikten i samhället stod framför allt mellan höger och vänster. Den svenska befolkningen var relativt homogen, människor med ursprung från länder utanför Europa var få.
Men det var också ett Sverige med betydligt snävare ramar för vad som var accepterat och tillåtet. Fram till 1979 klassades homosexualitet som en psykisk störning, könsdysfori betraktades inom psykologin som en perversion som skulle botas med hjälp av psykoterapi, att vara vegetarian var betydligt svårare än det är i dag, skolämnet religion hette ända fram till 1969 “kristendomskunskap” och så vidare.
Olikheter har förstås alltid funnits, men i ett samhälle där alla förväntades vara ungefär likadana så var det svårare att visa dem öppet. Om du var homosexuell eller muslim på den svenska landsbygden under 1960-talet så hade du förmodligen inte speciellt många, om ens någon, som du kunde dela dina erfarenheter med. I dag finns det helt andra möjligheter att via forum prata med andra som har gått igenom samma saker som du själv. Dessutom finns det ett enormt mycket större utbud av film, litteratur och annan konst att spegla sig i.
I en artikel på DN Debatt skriver nationalekonomerna Assar Lindbeck och Mats Persson såhär angående de senaste årens invandring: “Den stora invandringen har skapat ett segregerat Sverige utan homogen befolkning. Vårt samhälle är illa rustat för att hantera fortsatt stora invandrarströmmar.” I artikeln räknar de sedan upp olika faktorer som ska avgöra om invandringen är “gynnsam” eller “ogynnsam”. Bland annat konstaterar de att många invandrare i Sverige kommer från länder utanför Europa, något som de verkar tolka som negativt eftersom “integrationen blir svårare om invandrarnas ursprungsländer skiljer sig mycket från Sverige vad gäller till exempel kultur och utbildning.” De lyfter också fram att invandrare lättare hamnar i utanförskap och kriminalitet och använder sedan detta som ett argument för att Sverige borde ta emot färre invandrare.
För det första så handlar inte migration, som jag ser på det, om huruvida den är gynnsam eller ej för Sverige. Det handlar om människors rätt att flytta och bosätta sig varhelst de vill, något som borde vara en universell rättighet men som tyvärr är långt ifrån fallet i dag. Men vi kan ändå stanna upp och fundera lite över vad det är Lindbeck och Persson egentligen kritiserar. Å ena sidan handlar det om ekonomisk splittring, där håller jag givetvis med om att det inte är bra att vi har en underklass i Sverige som i hög grad består av migranter. Men det är framför allt en följd av arbetslinjen och en stelbenthet på den svenska arbetsmarknaden som gör att de kunskaper och erfarenheter som migranter för med sig sällan tas tillvara på. Å andra sidan handlar det om kulturell splittring som kan vara både bra och dålig.
Vi ska inte blunda för att det finns kulturella skillnader som kan ligga till grund för konflikter. Men ska man lyfta fram det problematiska med olikheterna får man också se allt positivt som kan komma ur mötet mellan olika kulturer. Hade vi inte haft några invandrare i Sverige så hade vår matkultur sett mycket fattigare ut, vi hade inte haft några pizzor och falafelrullar till exempel, och vi hade också haft ett betydligt fattigare språk. Vi hade inte haft någon Zlatan, ingen Jonas Hassen Khemiri och inget Latin Kings.
Ur en strikt ekonomisk synvinkel är det kanske bra med en homogen befolkning. Människor som tänker och tycker likadant är lätta att organisera och foga in i arbetsfållorna. Men ur en social, kulturell och humanistisk synvinkel så är det förödande, för att inte säga farligt, med ett land som är alltför homogent. Vill man ha samhällen som är helt homogena så finns det två exempel från 1900-talet som kan vara värda att studera. Det ena är Sovjetunionen och det andra Nazityskland. Inget av dem är särskilt tilltalande.
Det är våra olikheter, inte likheterna, som för världen framåt.
Luxemburg inför som första land i världen helt avgiftsfri kollektivtrafik.
Trumps Twitterfingrar.