VENEZUELA/ANALYS USA:s president Donald Trump fortsätter att sätta press på Venezuelas president Nicolás Maduro. Sedan den nedmonterade generalförsamlingens ordförande Juan Guaidó utnämnde sig själv till landets interimspresident i väntan på omval har Trumps administration inte bara varit kvicka att erkänna denne som Venezuelas lagligt valde president, utan även ökat pressen på Maduro och den venezolanska armén.

– Presidenten har sagt att alla alternativ ligger på bordet, säger en talesperson för Vita huset till CNN.

Donald Trump har gjort klart att USA inte utesluter en militär intervention om något skulle hända Guaidó. Allt mer tyder på att Vita huset ser Guaidós initiativ och Venezuelas ekonomiska kris som den yttersta – och kanske hittills bästa – chansen att sätta punkt för den Húgo Chávez-initierade bolivarianska revolutionen.

Oljesanktioner för 200 miljarder kronor

Oljeindustrin har lidit svårt i kölvattnet av ekonomiska sanktioner och vanskötsel och korruption. USA förblir trots ländernas länge fientliga relationer en viktig köpare av landets olja, men nu – när Trump godkänt sanktioner av statliga oljebolaget PDVSA – har kapital blivit en akut kris att lösa för Nicolás Maduro. Militärens stöd bottnar inte enbart i ideologiskt kamratskap, såsom var fallet under Chávez år vid makten fram till sin död i cancer och då militären bland annat satte punkt för en statskupp i början av nollnolltalet – det bottnar lika mycket i de ekonomiska och sociala privilegier som höga befälhavare åtnjuter och som kan komma att förloras vid händelse av avslutad amerikansk oljehandel.

Totalt handlar det om nära 200 miljarder kronor i uteblivna intäkter under 2019 och 2020, summor som Maduro nu försöker säkra upp genom att begära ut Venezuelas guldreserver. Juan Guaidós läger har vädjat till västerländska banker att inte gå Maduros guldkrav till mötes, vilket i sin tur pressar Guaidó ännu djupare i famnen på västländernas aktiva stöd och skyddsförsäkran – något som Maduro lär utnyttja för att visa att Guaidós maktanspråk mer bottnar i hänsyn för utländska makters intressen än det venezolanska folkets bästa.

USA:s mål med sanktionerna spelar också Guaidós narrativ och mål i händerna:

– Beslutet att bryta med PDVSA kommer bidra till att ytterligare splittra Maduros tillgångar, och istället säkra så att de fortsätter att tillhöra det venezolanska folket, sa USA:s skatteminister Steve Mnuchin på en pressträff.

Bredvid Mnuchin stod Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton med ett block i handen. Fotografer kunde dokumentera noterna från hans senaste möte: ”5 000 soldater till Colombia”, stod det på Boltons papper, en uppgift som med största säkerhet ”läcktes” till medier, allmänhet och framför allt Maduro förklädd som diskussionsunderlag.

”Nära kontinentalkrig”

John Bolton är inte okänd i Colombia. Som USA:s FN-representant under George W Bushs år som president gick Bolton i bräschen för ett fördjupat militärt och ekonomiskt samarbete med den colombianska armén och regeringen, ledd av dåvarande president Álvaro Uribe. Tack vare USA:s militära stöd och Uribes ovilja till direktförhandlingar med Farc-gerillan förlängdes Colombias inbördeskrig med ett drygt decennium och kastade nordvästra Sydamerika till randen av kontinentalkrig.

Våren 2008 bombade den colombianska armén mål i Ecuadors djungel. Högt uppsatta Farc-ledare dödades, men aktionerna fick kritik från Ecuadors dåvarande president Rafael Correa som kallade Colombias agerande för ”en kränkning av landets suveränitet”. Andra, liknande anfall, gjordes längs med gränsen till Venezuela, en gräns som flera gånger de senaste åren har stängts till följd av höga politiska tongångar och hot om militära vedergällningar.

Militär återvändsgränd

Den vänsterpolitiska vågen i Latinamerika har ebbat ut rejält de senaste åren och tvingats se sig omsprungna av högerextrem nationalism. I Brasilien tvingades president Dilma Rousseff bort från makten via en parlamentarisk kupp och vid årsskiftet installerades Jair Bolsonaro som ny president, beväpnad med löften om att ta i med hårdhandskarna när det gäller brott, opposition – och Venezuela.

Samma tongångar hörs i Colombia och från dess president Ivan Duque.

Hungrig befolkning som gisslan

Att John Bolton och USA avser öka sin militära närvaro i Colombia, som tillsammans med Brasilien angränsar till Venezuela, är inte konstigt.

Tongångarna länderna emellan har trappats upp och USA är bara den senaste i raden av länder som inte utesluter en militär lösning på problemet Venezuela.

Juan Guaidó strävar efter en fredlig lösning på tvekampen om den slutliga makten över presidentämbetet, men han blir allt ensammare om att tro att så verkligen kommer bli fallet. Men Nicolás Maduro är emellertid inte den ende som bångstyrigt ringat in sig i ett hörn, detsamma kan sägas om Donald Trump som investerat såväl prestige som en stor portion av USA:s oljeimport på ett maktskifte som skulle återbörda en viktig och förlorad tårtbit i vad som officiellt kallas för ”Washingtons bakgård”.

Omöjlig Venezuelarepresentant

Trump kan heller inte på allvar tro att Venezuelas regering gör annat än dra öronen åt sig vid åsynen av Elliott Abrams som USA:s särskilde Venezuelarepresentant. Abrams var inte bara djupt involverad i Iran–Contras-skandalen där Ronald Reagans administration sålde vapen illegalt till diktaturen i Iran (på pappret en svuren fiende) och använde inkomsterna till att göda det paramilitära och blodiga Contrasupproret mot den sandinistiska regeringen i Nicaragua.

I samma veva försvarade han människorättsbrott i Guatemala och El Salvador, vars diktatorer USA öppet stöttade och finansierade. Massakern i El Mozote, El Salvador, i december 1981 där 500 civila avrättades av salvadoransk militär var bara en av många folkrättsvidriga illdåd som Abrams länge kallade gerillapropaganda för att senare, när massakern bekräftades av oberoende utredningar och mot bättre vetande, skyllde den på gerillan.

Vad Abrams än har för politisk taktik utgör hans blotta person och historiska smutsbyk en extra belastning för några framflyttade positioner i riktning mot en fredlig lösning.

”Politisera inte biståndet”

I skenet av USA:s första öppna hot om militär intervention i ett sydamerikanskt land på många år – även om Barack Obama öppet stödde statskuppen i Honduras 2009 och bidrog till att ekonomiskt sabotera för vänsterregeringar i Argentina, Brasilien och Paraguay – ser Nicolás Maduro USA:s biståndsvädjan som en ”trojansk häst” och en första våg av amerikanska försök att förvärra kaoset i det hungrande landet.

I ett enat uttalande vädjar hjälporganisationer som War Child och Oxfam samtliga parter att sluta ”politisera humanitärt bistånd”:

”Det kan generera risker, särskilt för de som biståndet är tänkt att nå, ifall lasterna inte är baserade på tekniska och objektiva kriterier.”