Torbjørn C Pedersen påbörjade i oktober 2013 en
jorden-runt-resa och nu är det den 1 928:e dagen. Torbjørn blir granskad av de kinesiska myndigheterna, reser till Iran med hjälp av Georgiens första e-visum för att slutligen fira nyår med sin fästmö
i Gyllene templet i Amritsar.
Dagboksanteckningar.
Sön 20 januari – dag 1 928
Mycket har hänt sedan november 2018, när jag skrev förra gången. Då hade jag nått tre av de sju -stanländerna: Afghanistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Vägen fortsatte genom Tadzjikistan, som är ett mycket bergigt land vars befolkning härstammar från det persiska imperiet. Sedan fortsatte jag genom Kirgizistan, som är ett annat bergigt land, men med en befolkning som härstammar från Kina. Både Tadzjikistan och Kirgizistan ligger längs den gamla Sidenvägen och är fulla av intressant historia och vänliga människor, och lätttillgängliga för turister.
I Kirgizistans huvudstad Bisjkek lyckades jag få visum till Pakistan och Mongoliet innan jag fortsatte till Kazakstan, som antagligen är det mest utvecklade av alla -stanländerna. Alla de här länderna är kända för sina hästar, och Kazakstan är speciellt känt för sitt stora, vida stäpplandskap. Oceaner av gräs under en blå himmel. Det var vinter när jag kom, och huvudstaden Astana är listad som en av världens kallaste huvudstäder. Så det var intressant. Lyckligtvis är alla de här länderna välförsedda med coola fik och kaféer, så jag hade det inte alltför svårt.
Vi har för länge sedan lämnat Marco Polos dagar. I Kazakstan ligger händelsevis Baikanur, som är Rysslands motsvarighet till Nasas Cape Canaveral, alltså en landremsa som man skjuter upp rymdfarkoster ifrån. Och eftersom USA inte längre skickar upp några astronauter i rymden från Nordamerika är Baikanur nu det största centret för rymdfart. Ryska ambassaden i Astana gav mig transitvisum, så jag kunde åka Transsibiriska järnvägen genom Ryssland till Mongoliet. Fyra dagar senare var jag framme i världens kallaste huvudstad – Ulan Bator i Mongoliet, land nummer 166 på min oavbrutna resa utan flyg till världens alla länder.
Planen var nu att nå Pakistan via Karakoramvägen via Kina. Men kineserna tyckte att de behövde veta mer om mig först. Det tog dem faktiskt en månad att bedöma mig, och jag fick ingen förklaring. Men med tanke på att jag hade varit i Jemen, Syrien, Irak, Iran och Afghanistan under samma år kan jag inte klandra dem. Tyvärr skulle Karakoramvägen vara igensnöad om en månad och mitt visum till Pakistan skulle hinna gå ut.
Eftersom Mongoliet ligger inklämt mellan Kina och Ryssland var mina valmöjligheter väldigt begränsade. Livet kan bli outhärdligt jobbigt ibland om man inte kan flyga. Och eftersom jag har varit med om utmaningar som man inte ens kan föreställa sig de senaste fem åren var jag inte alls på humör att låta byråkratin stoppa mig. Jag blev minst sagt upprörd och var arg i flera dagar. Dessutom fick jag nästan ingen tid att upptäcka Mongoliet, och det var verkligen synd.
Mongoliet är ett mycket stort land med en väldigt liten befolkning. Ibland tyckte jag att det liknade Grönland. I Ulan Bator fanns löjliga mängder Toyota Prius – säkert varannan bil var en Toyota Prius! I mina bloggar står mycket mer om vad som hände sen, men huvudsaken är att jag bestämde mig för att ta en otroligt lång omväg för att komma till Pakistan. Med viss svårighet lyckades jag få ett nytt transitvisum till Ryssland. Sedan tillbringade jag fem dagar till på Transsibiriska järnvägen på väg till Moskva.
I Moskva steg jag på ett annat tåg som tog mig till Odessa i Ukraina. Där tog jag färjan till Georgien, hämtade ett nytt visum till Iran och fortsatte till Armenien. Sedan kom jag till Iran med det första e-visum som någonsin utfärdats i Georgien, nummer 0000001. Vilken ära. Jag reste i två dagar genom Iran innan jag nådde Pakistan den 14 december. På bara fyra dagar tillryggalade vi alltså 11 919 kilometer och reste genom sju länder, varav vi redan hade varit i sex. I snitt reste vi 851 kilometer per dag, allt med kollektivtrafik, med en genomsnittshastighet på hisnande 35,47 kilometer i timmen!
Det sägs att folk visar vilka de verkligen är när de blir arga. Jag kan inte säga att jag är besviken på mig själv, men jag önskar att jag hade fått ett kinesiskt visum i Mongoliet och kunnat ta vägen över Karakoram.
Pakistan blev ett eget äventyr. Först reste jag in i provinsen Baluchistan, som inte är helt säker, så de första dagarna behövdes beväpnad eskort. Jag tillbringade till och med tre nätter på en polisstation i Quetta. Men när jag väl hade lämnat Baluchistan förändrades mitt intryck av Pakistan dramatiskt, och jag såg landet som en rik plats med massor av resurser. Berg, floder, kust, skog, öken, mineraler, en ung befolkning, en mångtusenårig historia och kultur, flora, fauna, fattigdom, medelklass och rika människor. Pakistan tycks ha allt. Tågen gick i tid och maten var otrolig. När det kommer till kritan har jag känt mig säker och älskad vart jag än har kommit. Och Pakistan var något alldeles speciellt.
Snart var det dags att lämna det sjunde ”stan”-landet och bege sig mot Indien. Jag korsade den berömda Wagah-gränsen efter att ha besökt det legendariska fortet i Lahore. Sen kom jag till Amritsar, som är huvudort för sikherna i den nordindiska provinsen Punjab. Amritsar ligger ungefär lika långt in i Indien som Lahore i Pakistan. Två folk som delas av en religion och inget annat. I Indien äter de inte ko och i Pakistan äter de inte fläsk – men alla äter kyckling.
I Amritsar åkte jag raka vägen till flygplatsen och mötte min fästmö för nittonde gången sedan jag reste hemifrån 2013. Vi firade nyår i helgedomen Gyllene templet. Det var inte så mycket fyrverkerier, men proppfullt med folk. Och så börjar det nya året med de 35 sista länderna kvar att besöka innan jag kan åka hem. Jag ser ljuset i tunneln, för det borde inte ta mer än 12–13 månader att nå det sista landet. Gott nytt år och mina bästa lyckönskningar för 2019!
