På kort tid har planeten fått ett kärnvapenkontrollavtal mindre att luta världsfreden emot. USA:s president Donald Trump och Rysslands dito Vladimir Putin ser ändå inte ut att ha någon användning för fredsbevarande avtal, deras rådgivare är fullt upptagna med att knuffa sina respektive ledare närmare konfrontation, och bort ifrån samtal.
ANALYS/KÄRNVAPENAVTAL Den 1 februari drog sig USA ur kärnvapenkontrollavtalet INF. Dagen därpå följde Ryssland efter och tog med sig övriga världen ut i en samtid där den militära snålblåsten förefaller mer oförutsägbar än på länge.
Inga torde glädja sig mer åt utvecklingen än John Bolton och Boris Obnosov. På varsin sida om schackbrädan, där pjäserna återigen står utplacerade i sina svarta och vita rustningar, drar de sitt strå till stacken för att cementera ett modernt öst-västligt kallt krig. Hur gick det till?
Decennier av förhandlingar
INF-avtalet var resultatet av många år av förhandlingar med början på 1980-talet. 1970-talet hade just förpassats till historieböckerna med militär upptrappning av Nato i Västtyskland och sovjetisk invasion av Afghanistan, vilket resulterade i ett krig där USA via ombud siktade på att stänga in Sovjetunionen i samma dränerande och utdragna förnedring som de själva hade gjort i Vietnam.
Många av personerna som styrde och ställde med den försvarspolitiska agendan under åren fram till INF-avtalets slutliga implementering i juni 1991 kom att få betydande politiska poster i det geopolitiska landskap som växte fram efter terrorattentaten i New York hösten 2001. En av dem var John Bolton som var en av Ronald Reagans närmaste män i fråga om internationella frågor och senare under efterträdaren George Bush.
Nykonservativ krigshetsare
John Bolton härrör ur den nykonservativa fåra som med näst intill religiös övertygelse sätter USA:s nationella – och sina egna – intressen framför – och över – alla andras.
Bolton har aldrig uppehållit sig så nära den absoluta politiska makten som nu, under Donald Trump. Hans officiella titel är nationell säkerhetsrådgivare, en tjänst och position som hans tidigare uppdrag som FN-ambassadör och statssekreterare med internationella säkerhetsfrågor på skrivbordet under George W Bushs presidentskap har bäddat för. Och den högsta posten att besitta inom den nationella säkerhetspolitiska sfären utan att först behöva godkännas av senaten.
Under nollnolltalets ”kriget mot terrorn” var Bolton tillsammans med säkerhetsrådgivaren Richard Perle, vice-president Dick Cheney och Frank Carlucci, tidigare Reagan-politiker och dåvarande chef för försvarskoncernen Carlyle Group, en av de pådrivande i USA:s utpekande av enskilda stater som ”ondskans axelmakter”. Bolton sjöng med i samma kör och förespråkare direkta och USA-stödda regimskiften i Iran, Nordkorea och Kuba och har i bokform kritiserat den tidigare presidenten Barack Obama för att ha satt landets nationella säkerhet på spel. Anledningen är förbättrade relationer med Kuba och slutna kärnenergiavtal med Iran, två politiska och hårdarbetade framgångar som Donald Trump förpassat till Vita husets papperskorg.
Stigande konflikter
John Boltons nykonservativa agenda sätter USA:s intressen framför alla andras och ser i Brasiliens och Colombias högerradikala presidenter som allierade i kampen mot Latinamerikas ”tyrannitrojka”: Kuba, Nicaragua och Venezuela.
Att John Bolton haft ett finger med i spelet när det gäller Donald Trumps hastiga sorti från kärnvapenavtalet INF råder det ingen tvekan om. Inte heller bör det vara någon nyhet för en så pass erfaren politisk spelare att följderna mycket väl kan bli katastrofala.
”Böner, snarare än den bistra verkligheten, har hållit ’vapenkontrollsteologin’ vid liv”, skrev emellertid Bolton i sin bok ”Kapitulation är inget alternativ” från 2007.
USA drar sig ur INF-avtalet samtidigt som Donald Trump meddelat att den nya budgeten öronmärker pengar till ett nytt missilförsvarssystem placerat i rymden.
– I slutändan kommer det att bli en väldigt, väldigt stor del av vårt försvar och givetvis också av vårt anfall, sa Trump under ett tal på försvarshögkvarteret Pentagon.
En satsning som Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov beklagar och tror kan leda till en ny rymdkapplöpning som fyller jordens omloppsbana med det ena sofistikerade vapensystemet efter det andra.
– Det kommer att bli ett hårt slag mot den internationella stabiliteten, som redan håller på att spricka, sa han enligt statliga nyhetssajten Sputnik.
Öst mot väst 2.0
John Bolton försvarar Vita husets militära upprustning och geopolitiska inriktning där dominans och lydnad överröstar dialog och samsyn med att Kina och Ryssland är militära stormakter som USA måste kunna mäta sig med. Snarlikt låter det från presidentpalatsen i Peking och Moskva: de andras upprustning ger oss inga andra val.
I Rysslands ögon är Natos framflyttade positioner i Östeuropa och fördjupade samarbete med samarbetsländer som Sverige (bland annat via Värdlandsavtalet) godtagbara ursäkter för en modernisering av sitt missilförsvar.
Det statligt ägda missilföretaget KTRV drivs av Boris Obnosov, som är en av de lyckligt lottade att ha tillgång till Vladimir Putins öra och intresse. Från sina dubbla stolar i egenskap av vapentillverkare och säkerhetsrådgivare ter det sig därför inte så otroligt att Putin fått rådet av Obnosov att stärka upp försvaret för att kunna möta 2010-talets försvarspolitiska utmaningar.
Novaja Gazeta avslöjade nyligen den utbredda korruptionen inom rysk vapenproduktion, där stora kontrakt landar i händerna på släktingar och allierade till Kreml, med Boris Obnosov som solen de övriga kretsar kring. Bland annat ska Obnosovs 29-åriga dotter, makeupartisten Olga Zorikova, visar sig äga 20 procent av ett dotterbolag till KTRV, som istället för mascara och sminkpenslar säkrar vapenkontrakt värda flera miljarder kronor.
Det är förstås ingen nyhet att militär upprustning och en ängslig samhällsdebatt med tydliga fiender bäddar för goda tider för vapenproducenter och konfrontativa politiker. Det nya är att Donald Trump på bara halva sin mandatperiod har blivit en drömpresident för Vladimir Putin. Med Trump i Vita huset fortsätter John Boltons svartvita världsbild och fallenhet att gilla auktoritära manliga ledare att vinna mark samtidigt som Boris Obnosov försäkrar att Ryssland kommer att ha ett brett utbud av hypersoniska missiler – som beräknas färdas över 6 000 kilometer i timmen – före år 2020.
Hökarnas tid
Hökar har avsevärt skarpare syn än människor, något som är till gagn för rovfågeln när den skannar av världen under sig i jakt efter nästa byte. För politiska hökar som John Bolton och Boris Obnosov erbjuder USA:s och Rysslands skrotande av INF-avtalet stora möjligheter till personliga politiska och ekonomiska segrar. Kort sagt lever de sin dröm med, ja, världsfreden i sina klor (förlåt, händer).
Allt i en samtid där – skriver Walter Shapiro, föreläsare i statsvetenskap vid Yale, i en artikel i The Guardian – USA:s president snickrar ihop en inrikes- och utrikespolitik byggd på en fantasivärld.
”Och när det gäller Bolton”, fortsätter Shapiro, ”den vilde i George W Bushs tragiskt missledda men förnuftiga administration, kan han med Trump vid rodret mycket väl sluta som den friskaste mannen i De galnas land.”
