Polisen har våldsmonopol i vårt samhälle, och det är ett stort förtroende. Att ge ett sådant förtroendet till en yrkeskår är att förutsätta att de aldrig, aldrig missbrukar det.
Polisen finns till för att vi kunna vara trygga. Vilka vi än är, var vi än bor, vad vi än har för färg på håret. Vi ska inte behöva vara rädda att någon ska attackera oss på stan. Om det ändå händer kan vi ropa på polisen – det är deras jobb att hjälpa oss.
Men om det är polisen som angriper, vad gör man då? Det ska inte hända i ett rättssamhälle. Men när det ändå händer är man ganska rättslös. Att be polisen ge en numret till sin närmaste överordnade och sluta bråka medan man ringer är antagligen meningslöst.
Ordet rasprofilering blev allmänt känt under Reva-projektet 2009–2014, ett projekt som gick ut på att fler papperslösa skulle utvisas. I kollektivtrafiken stoppade polisen, med biljettkontroll som förevändning, människor vars pass och andra handlingar de undersökte. Polisen förnekade att de använde rasprofilering, men det var uppenbart att de valde ut personer med mörkt hår eller brun hy.
De utpekade. Så kallar TV4:s Kalla fakta sitt program om rasprofilering. De har intervjuat nästan hundra personer som har blivit attackerade av polisen – inte för att de har misstänkt just dem för något brott. Utan för att de misstänker människor som ser ut just så, talar just så, bor där de bor, för att begå brott.
En familj på väg från en semester i Egypten landar på Skavsta flygplats, och i tullen kallas äldste sonen Sebastian, som har ljusbrun hy och svarta dreadlocks, in för kontroll. Sebastian blir kroppsvisiterad, och när han tar av sig kalsongerna tappar han balansen en sekund. Då trycker poliserna upp honom mot väggen under förevändningen att han har varit våldsam.
I plånboken har han ett litet multiverktyg med kapsylöppnare, skruvmejsel, linjal och kniv på, som han har använt under seglingen. Till hans pappa säger polisen att Sebastian har haft ett dolt vapen och att de måste ta reda på varför. Men till Sebastian säger de ingenting om multiverktyget förrän efter visiteringen: antingen tänker de kasta bort det eller anmäla honom – han får välja.
Sebastian säger att det är svårt att förklara känslan för någon som inte har upplevt något liknande. Men han kände sig kränkt och förlöjligad. Utpekad som en som inte är en del av samhället. Och det finns ingenting som tyder på att det handlar om något annat än rasprofilering.
Många av de intervjuade bor i Lindängen, ett bostadsområde i Malmö där många har rötter i länder utanför Europa. Och många har varit med om maktmissbruk, övervåld och misshandel från polisens sida. Att bli kallad råtta är vardagsmat, eller pissluffare, parasit, bidragstagare, självmordsbombare, jävla invandrare. En kille säger att inte ens om han hade varit kriminell hade det varit okej. Men han har aldrig gjort något, alltid gått till skolan och gjort som man ska. Han säger det som om han, mer än andra, måste betona det.
En tjej på väg hem från en poesitävling får se hur ordningsvakter och poliser ger sig på en man i tunnelbanan. Hon blir upprörd över vad som händer, tar upp telefonen och filmar. Polisen säger att mannen har plankat, han säger att han har SL-kort, men han tar det lugnt och gör inget motstånd. Ändå blir han uppklämd mot väggen, får armen uppvriden på ryggen. Det vi ser polis och ordningsvakter göra på tjejens film är långt värre än att planka på tunnelbanan.
I ett mejl till Kalla fakta förklarar polisen att de följer lagen och att de ibland av sekretesskäl inte kan förklara varför de gör som de gör. Och i vissa brottsdrabbade områden måste de ha en extra hög närvaro.
Ja, men de måste inte behandla alla som bor där som brottslingar. Eller värre än så, behandla dem med förakt och missbruka sitt våldsmonopol. För det finns inga sekretesskäl i världen som kan få det som visas i det här programmet att vara okej. Inte heller att rutinmässigt köra ut flyktingungdomar, med eller utan uppehållstillstånd, i skogen. Eller något av allt det andra som händer. Det är helt enkelt så att den som har mörkt hår eller mörk hy får finna sig att behandlas som en brottsling. Utan rätt att protestera eller försvara sig.
Stefan Holgersson, professor i polisvetenskap, säger till Kalla fakta att politikerna har gett polisen i uppdrag att agera hårt och kraftfullt. Men då gäller det att agera mot rätt personer, säger han. När människor i en viss grupp känner att de blir utsatta mer än andra skapar man problem istället för att lösa dem.
Om regeringen vill minska klyftorna, förbättra integrationen, motarbeta brottslighet och skapa ett tryggare samhälle är det nödvändigt att börja här.
Extinction rebellion: ”Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.”
Roy Scrantons destruktivt uppgivna tal om att vi ska ”acceptera och sörja” att planeten är körd som livsmiljö.