Det började med Aristoteles. Det var nämligen han som formulerade den hierarkiska trappan på vilken vi började rangordna livsformer, med europén överst. Helst av manligt kön förstås. Därunder rankades olika folkslag. De som kom längst ner hamnade i gråzonen mellan människor och andra livsformer.
Skapelsens krona, som det så vackert heter, var under århundraden inte människan i sig, utan den vita mannen. Europén. Den vite kristne mannen ger sig ut i världen för att, som det så vackert heter, civilisera folk. Kolonisering och slavhandel räknades som del av civiliseringen.

Inom humanekologin beskrivs ibland människan som ett klassificerande djur, vars hjärna har en fäbless för att sortera och rangordna. Allt för att skapa någon sorts ordning och struktur på ett energisnålt sätt. Eftersom rasismen inte bara bygger på okunskap utan också på hjärnans fäbless för lättja och rangordning så ligger den som ett spöke över de flesta samhällen. Det behövs inte mycket för att spöket ska få liv.

Orättvisor och stora sociala klyftor kan lätt utnyttjas av auktoritära krafter, som ser demokratin som en parentes, och vars ideologiska livsluft är att peka finger på den främmande, på den andre. Kampen mot detta kan bara föras genom att minska klyftorna och förbättra livsvillkoren för dem som är utsatta och förbigångna.

Politiker som inte förstår detta är farliga, oavsett vilken ideologi de identifierar sig med, oavsett vilken retorik de har. Oavsett om det sker med socialistiska, liberala eller gröna förtecken. Skapar vi ett alltmer ojämlikt samhälle, med växande utsatthet och växande prekariat, kommer kriser inte bara att slå som hårdast mot redan utsatta utan också fungera som gödningsmedel för politiskt bruna krafter som ser demokrati och öppenhet som en parentes i människans historia och som vädjar till människans fäbless för att rangordna, klassificera och peka finger åt den andre.

Det är i detta perspektiv man bör betrakta den regeringsöverenskommelse som skett mellan S, MP, C och L. Det finns således skäl till oro. Och ta den kritik som kommit från till exempel avhoppande miljöpartister på stort allvar.
Visst är det så att den sorts politik som inte bara innehåller sänkta skatter och höjda bidrag för dem som har mest – värnskatten respektive rutavdrag – utan också marknadshyror, vinstuttag ur välfärden och darriga regelverk på arbetsmarknaden har stöd av en majoritet i riksdagen. Så är det.

Men att inte vare sig gröna eller socialdemokrater kommer att opponera mot detta är förfärande. Inte minst för det gröna partiet vars ideologiska grund – kritisk analys av arbetslinje och tillväxtjakt, militär nedrustning och konfliktlösning, stort frihetsrum för individen, rättfärdighet inom ekonomin och absolut jämlikhet inom rättssystemet – i dag flera generationer aldrig har hört talas om.

Nu ska språkrören fortsätta att vara språkrör för den socialdemokratiskt dominerade regeringen som för en alltmer marknadsliberal och konfliktskapande politik. Det är, med förlov sagt, fullständigt åt helvete.