I mars 2018 mördades vänsterpolitikern och människorättsaktivisten Marielle Franco och hennes chaufför brutalt med nio skott i Rio de Janeiro. Misstankarna landade tidigt på stadens ökända dödsskvadroner som sedan några år tillbaka agerar med myndigheters goda minne och bekämpar megastadens våldsproblem med övervåld. Nu, tio månader senare, börjar utredningen bära frukt – och leder rakt in i president Jair Bolsonaros innersta krets.
BRASILIEN/ANALYS Polismyndigheten i Rio de Janeiro kommer med nya uppgifter rörande mordet på vänsterpolitikern och människorättsaktivisten Marielle Franco och hennes chaufför Anderson Pedro Gomes. Det var i mars förra året som Francos bil hamnade i ett bakhåll efter ett politiskt möte i den våldsdrabbade miljonstaden. Nio skott avlossades från en förbipasserande bil i vad Marielle Francos socialistparti PSOL kallar en regelrätt avrättning.
Misstankarna riktades genast mot militär- och polisväsendet som varit föremål för mycket kritik från människorättsorganisationer och den politiska vänsterkanten efter att ha givits fria händer att ta itu med gängkriminaliteten och droghandeln i Rio de Janeiros fattiga områden. Metoderna har ofta varit brutala och många favelainvånare, företrädesvis unga icke-vita män, har dött under omständigheter som MR-organisationer menar liknar regelrätta avrättningar.
Mellan januari och juli 2018 hade den utökade militärpolisiära närvaron i Rio de Janeiros fattiga områden resulterat i en 39-procentig ökning av antalet dödsfall där det dödande skottet avlossats av en polis. 2018 sammanfattas som det blodigaste året på över ett årtionde.
”Somliga ser inte det här som något problem. Det finns en fastklamrande syn på att brott främst bekämpas med militärliknande räder i fattiga områden”, skrev César Muñoz, seniorforskare vid Human Rights Watchs Brasilienkontor, i en kommentar sensommaren 2018.
Våldets historiska huvudroll
Enligt den amerikanske makt- och latinamerikaforskaren Graham Denyer Willis har våldet historiskt sett tjänat maktutövare väl i storstäder som Rio de Janeiro och São Paulo. Ända sedan kolonialtiden och portugisernas överseende fram till dagens position som sydamerikansk ekonomisk motor har våldet funnits nära tillhands i de brasilianska storstäderna och i mångt och mycket tillåtits diktera villkoren för majoriteterna:
”Olika döda kroppar porträtterar tillvägagångssätt och härskartekniker i olika historiska perioder, från slaven som misshandlades till lydnad till den torterade politiska dissidenten, och i dag: den unge mannen, genomborrad av pistolskott, som ligger och blöder på gatan”, resonerar han i The Killing Consensus, en antropologisk våldsavhandling från 2015.
I ett historiskt och ihållande tillstånd där våldsutövande ständigt ligger på lut väcks frågan om den enskilde polisens rätt att säga sig företräda invånares mänskliga rättigheter, däribland rätten till liv, när hen har minimal kontroll över sin egen – och sitt eget livs – säkerhet. Graham Denyer Willis frågar både sig själv och läsaren:
”Vad är polisers ansvar gentemot allmänheten när poliser själva ofta visar sig vara knutna till våldsamma grupper såsom organiserad brottslighet?”
”Hur många fler måste dö?”
Av Rio de Janeiros 8 000 dokumenterade mord sedan 2008 har polis avfyrat de dödande skotten i 1 600 – vart femte fall. I tre av fyra dessa dödsskjutningar har den ihjälskjutne varit mörkhyad. Enligt Human Rights Watch kan många dödsskjutningar kategoriseras som ”nödvärn”, men ännu fler beskrivs som ”regelrätta, utomrättsliga avrättningar”.
Dagen före sin död kritiserade Marielle Franco det systematiska polisvåldet och dess sikte på fattiga ickevita brasilianare:
”Ytterligare ett mord på en ung man som sätts upp på polisens konto. Den mördade Matheus Melo lämnade kyrkan. Hur många fler behöver dö innan det här kriget får ett slut?” skrev hon i ett av sina sista meddelanden på Twitter.
Kvällen därpå var hon själv död, och kulorna som hade dräpt henne spårades tillbaka till polisväsendet. Raul Jungmann, dåvarande minister med ansvar för invånares allmänna säkerhet, var emellertid snabb med att försäkra att ammunitionen hade stulits – en förklaring som hans eget ministerium däremot förkastade offentligt.
Ökänd dödsmilis
Nu, snart ett år sedan mordnatten, kommer Rio de Janeiros polisdepartement med nya uppgifter som pekar ut en ökänd säkerhetsmilis, dödspatrullen Escritório de Crime (”Brottskontoret”), som ansvarig för illdådet.
”Brottskontoret” är ett slags medborgargarde beväpnat till tänderna, grundat på chatforum på darknet och bestående av före detta poliser och militärpoliser. Deras utpekade ledare ska vara Adriano Magalhães da Nóbrega, en tidigare chef för Rio de Janeiros specialpolis BOPE, och långt ifrån okänd i Brasiliens numera nationsstyrande, högerextrema kretsar.
Dagstidningen O Globo avslöjar nämligen att såväl Nóbregas fru som mor nyligen säkrat anställningar hos president Jair Bolsonaros äldste son Flávios senatskabinett. Rapporteringen beskrivs av sonen som ”smutskastning av Jair Bolsonaros regering”, men det råder inga tvivel om att Flávio Bolsonaro inte var någon varm anhängare av den mördade Marielle Franco. Som enda representant för Rio de Janeiros beslutsfattande politiker motsatte han sig en postum utmärkelse till Marielle Franco för sina insatser för staden – däremot gick han i bräschen för att två av de misstänkta poliserna för mordet av henne skulle motta samma pris 2003 respektive 2004.
Rios första hbtq-politiker
Marielle Francos persona var en ren karikatyr av det vänsterliberala Brasilien som den nye presidenten Jair Bolsonaro vill rasera och ersätta med militärdiktaturepokens bruna signum: hårdare straff, auktoritär inställning till demokrati och en nyliberal ekonomisk politik med de rikas intressen i första rummet.
Det var under militärjuntans styre som Marielle Franco föddes, i favelan Maré. Hon äntrade arbetslivet som elvaåring och ställde 2016 upp för socialistpartiet PSOL:s räkning i kommunalvalet. Hennes stridsfrågor var fattigdomsbekämpning, minoriteters rättigheter och hbtq-personers rätt att få synas ute i samhället och hon belönades med imponerande 46 500 röster och blev tillsammans med partikollegan David Miranda (den amerikanske journalisten Glenn Greenwalds make) de första folkvalda i stadens historia med öppen icke-heterosexuell läggning.
Våldets dialektik
Rio de Janeiros guvernör Wilson Witzel är hoppfull om att mordutredningen snart når i hamn och att de skyldiga grips och ställs till svars. Nyckelvittnen i den pågående mordutredningen leder utredarna djupt in i Rio de Janeiros – och Brasiliens – maktkorridorer. Det framträdande motivet ska helt sonika ha varit att släcka en allt starkare lysande stjärna på en alltmer livlös politikerhimmel. På så sätt blev dådet också ett övertydligt budskap till eventuella likasinnade som bestämt sig för att följa i Marielle Francos fotspår.
En radikal röst i en turbulent tid har för alltid har tystats i en stad – och ett land – där engagemang i frågor som berör hbtq, mänskliga rättigheter och socioekonomiska orättvisor i rasande hastighet blir förenligt med livsfara. Mordets politiska karaktär och eftersvall kan visa sig bli prejudicerande i den politiska utveckling som stryper Brasiliens trovärdighet som rättsstat.