Om brott mot frihet och frid – så heter det fjärde kapitlet i brottsbalken. Där finns lagar mot brott som människohandel, äktenskapstvång, ofredande och brytande av post- eller telehemlighet. Om den sistnämnda lagen inte fanns skulle det kunna vara helt okej att gå och rota i grannens brevlåda, läsa vykorten, riva upp kuverten och lägga ut pikanta detaljer på Facebook. Eller allvarligare saker än så.

Personliga samtal för vi ju mer i telefon eller digitalt numera, och där gäller en motsvarande lag. Ett samtal ska kunna hållas mellan fyra ögon även när det förs på distans. Såvida man inte planerar en terrorattack eller gör något annat som är rejält olagligt, förstås. Vid förundersökning av ett brott som kan ge fängelse kan polisen få öppna brev och paket, kolla ens teletrafik och ibland läsa meddelandena också.

När det gäller meddelanden och samtal mellan länder, eller i ett annat land, kan det ta tid att få tillstånd att övervaka eller avlyssna teletrafik. En ny lag är på väg, som ska underlätta för EU-ländernas polis att få tag i så kallade e-bevis mot människor i andra EU-länder. En ny lag som har fått mycket kritik, eftersom polisen inte längre ska behöva begära tillstånd.

Istället ska de gå direkt till företaget vars trafik de vill övervaka – ett telefoniföretag eller en app-tillverkare, till exempel – och begära tillgång till informationen. Företaget får inte vägra, såvida inte begäran strider mot EU-stadgan eller landets författning, eller annars är ”oskälig”, för då riskerar de höga böter. Fort ska det gå, ibland på högst sex timmar.

I Sverige finns risken att en sådan begäran kan bryta mot den grundlagsskyddade meddelarfriheten, som ger rätt att utan straff lämna sekretessbelagda uppgifter till medier, och det dito journalistiska skyddet för källor. Men när en anställd på ett telefoniföretag ska bedöma den saken riskerar meddelarfrihet, källskydd och rättssäkerhet att fara all världens väg. Det kan ju bli dyrt att säga nej till Orbáns polis när de vill leta efter dissidenter.
När ministerrådet röstade igenom lagen i december tänkte Sverige först rösta nej, men fick sedan igenom en ändring och sa ja. I den nya versionen av lagen ska polisen som efterfrågar vissa ”känsliga” uppgifter underrätta myndigheterna i landet. ”Då kan vi göra en bedömning av hur vi ser på det ur ett svenskt perspektiv” sa migrationsminister Heléne Fritzon, som föredrog frågan vid ministermötet.

Men den regeln ska bara gälla vissa informationskanaler, som telefonsamtal och sms. ”Känsliga uppgifter” är dessutom ett luddigt begrepp, och hela poängen med lagen är att ju att det ska gå snabbt och enkelt.

EU-nämnden har rekommenderat regeringen att föreslå riksdagen att rösta ja till e-bevislagen. Den enda som hade invändningar var enligt Europaportalen Ilona Szatmári Waldau (V), som säger till Europaportalen att ”den här ordningen med e-bevis” bara är acceptabel om man hittar ”lösningar där svenska myndigheter kan garantera att bolagen inte lämnar ut uppgifter om vem som kommunicerat med till exempel en journalist”.

Företrädare från fler partier, till exempel L och M, uttrycker samma kritik, liksom experter på yttrande- och tryckfrihet och dataskydd. Företag som Bahnhof.se och Telia säger också ifrån att de inte vill tvingas till att fatta myndighetsbeslut.

I de socialdemokratiska ministrarnas kommentarer lyser det igenom att de hade velat ha mer skydd för grundlagsskyddade rättigheter, men nöjer sig med vad de fick.

Inom kort ska beslutet genom EU-parlamentet och så tillbaka till EU-kommissionen. Det vore bra om de krafter som vill skydda integritet och yttrande- och tryckfrihet i hela EU kunde gå ihop och ryta ifrån innan dess.