I inledningen till sin bok Herrarna i skogen från 2007 skriver Kerstin Ekman om hur det som en gång var skog har förskingrats, utarmats och förvandlats från levande myllar till optimerade produktionsytor för att maximera ekonomisk avkastning:

”I många år har jag levt i ett skogslandskap med en oändlig rikedom av arter… / Nu förvandlas dessa skogar med boträd och bäckfall till föryngringsytor. De blir monokulturer av tall och gran. Det blir tyst.”

Det som var sant när dessa rader skrevs för dryga tio år sedan är inte mindre sant idag. Skogsindustrin knaprar sakta men säkert i sig de sista resterna av Sveriges egentliga skogar och lämnar den skändade marken åt sitt öde. Det som i företagsekonomiska termer kallas utveckling lurar oss att tro att vi åstadkommer något som skapar bestående värden, som förmerar kvalitet, som utvecklar.

Men istället för att göra väl bidrar det ofta till sin motsats. Det är inte utan stor sorg jag betraktar den skogsskövling som pågår runt omkring oss, eller den accelererande artutrotningen, de allt högre koldioxidnivåerna och den fullständiga likgiltighet inför framtiden som alltför många företag ger uttryck för. Det känns som vi på allvar börjar förlora greppet. Tiden går och det mörknar betänkligt vid horisonten.

Men så kommer då ett stråk av ljus. Och det handlar ofta om människor som vägrar ge upp, som kämpar mot och som lyckas med det där som verkligen gör skillnad. Och det fina är att det just förmår skapa det vi behöver; ett aktivt hopp.

För även om det ser mörkt ut så finns det alltid någon som för tillfället orkar lite till, ger av sin kraft, energi och kärlek i kampen för att förverkliga sina drömmar, sina livsmål. Och kan vi turas om att ge kraft och kärlek när det känns extra tungt lyser vi också upp tillvaron för varandra. För det är när vi verkar i en riktning vi vill se förverkligad som vi sprider aktivt hopp.

När Kerstin Ekman skriver att hon sett ”gaupans spår i marssnön”, mött mårdens ”ögon av svart glas” och sett bävern ”simma i mörka skogstjärnar och aftonsolen lysa på hans våtstrimmiga skalle”, plockat mylta där ”björnen gått bara någon timme före mig och rotat och slafsat” är det lätt att tänka att allt det här är på väg att försvinna och omintetgöras (gaupa är lodjur och mylta är mogna hjortron på Jämtska).

Samtidigt finns det många goda initiativ och gott om kunniga och engagerade människor som förmår skapa just det hopp vi behöver, inte minst när det gäller att bevara skogen och skydda hotade djur- och växtarter. Och kan vi knyta ihop exempelvis rewilding med naturens rättigheter i omställningsprojekt där vi vågar omfamna ovissheten och låta människor med
kunskap om dessa processer få större möjligheter att verka, jag då finns det goda förutsättningar. Men för att nå dit hän måste vi inse att vi själva är en del av naturen, och att allt som bebor det vi kallar natur i allra högsta grad har ett egenvärde, oavsett om det är till nytta för oss människor eller inte.