”Det var därför jag behövde stiga av.”

Hon beskriver det som om det var en karusell. Men det hon talar om är livet. Rasterna på skolan, vänskaperna, hela det sociala sammanhanget. De växande kraven stod till sist i vägen för henne att alls orka gå upp. Allt snurrade fortare, och en dag ville hon helt enkelt inte längre vara en del av det.

Så hon klev av. Stannade kvar i sängen.

Blev en i statistiken över dem som kallas hemmasittare. Levde enligt Winnerbäcks textrad: ”Jag skiter i att svara när det ringer. Det är ett väldigt långsamt sätt att bli ensam.”

Hon är inte ensam. Kolla sjukskrivningsstatistiken.

Hade samhället varit en skolgård skulle Skolinspektionen gripa in mot den uppenbara mobbningen. Vad gör vi egentligen mot varandra när allt fler inte vill vara med?

Jag tänker ofta på bristerna i de verksamheter vi ordnar tillsammans. Hur vi lever i ett Sverige som är rikare än någonsin, men ändå inte tycks ha råd med skolan, vården, omsorgen. Hur märkligt det är att vi diskuterar behoven och bristerna i snart sagt varenda offentlig verksamhet utan att någon någonsin drar strecken som binder samman punkterna: Vi betalar för lite i skatt.

Visst, det går att spara lite här och prioritera om lite där. Vi har nog alla våra favoriter bland skattefinansierade verksamheter som vi lite till mans och kvinns hade kunnat tänka oss att strypa budgeten till. Mina topp tre är Förbifart Stockholm, Jas och utvisningar av flyktingar.

Men på det stora hela går det inte att komma ifrån att budgeten för den offentliga verksamheten är för liten. Ska vi samtidigt göra de satsningar som skolan, vården och omsorgen behöver, och därtill laga revorna i det sociala skyddsnätet, ha en stark och välfinansierad kultursektor, investera i klimatsmarta lösningar och satsa stort på de förorter där hopplösheten exploateras – ja, då behöver vi lägga in mer pengar till den gemensamma kassan.

Och det har vi inte gjort. Svensk ekonomi har vuxit. Än en gång: Vi har som land aldrig varit så rika som vi är nu. Men mindre och mindre av det vi jobbar ihop har gått till det vi fixar tillsammans. Mer och mer har gått till privat konsumtion. Tv-apparaterna och bilarna har vuxit, mobilerna har krympt och alltihopa har fått kortare livslängd så vi kan köpa nytt snabbare.

De allra flesta av oss skulle tio gånger av tio välja mindre barngrupper i förskolan före en ny hemelektronikanläggning, och ändå har vi på något sätt prioriterat precis tvärtom.

Och så är jag igång igen.

Men den här krönikan skulle ju inte handla om svårigheterna för det offentliga på grund av den ofrivilliga svältkuren. Utan om svårigheterna för oss som ska köpa.

För vad händer egentligen i ett samhälle där den privata konsumtionen förväntas öka, där företagen både kan och måste ha allt smartare reklam för att lura oss att köpa mer och där den växande rikedomen är alltmer ojämlikt fördelat?

Det är väl ganska enkelt. Ribban för vad du behöver ha för att betraktas som någon som lever ett normalt liv höjs.

Inte för alla, och inte överallt. Det går att ställa sig vid sidan av. Men det blir allt svårare att hålla sig kvar.

Skolan förväntar sig att du har en dator med allt snabbare uppkoppling. Banken kräver smartphone. Vännerna på gatan bedömer din bil. Tonåringarna i skolan tävlar i märken på kläder.

Och vad blir då kvar av oss? Vad blir själva livet när sociala sammanhang reduceras till en tävling i att äga?

Jag vet inte. Kanske en karusell man helst vill stiga av?