I en text i gårdagens Dagens Nyheter sätter Niklas Orrenius fingret på det som borde varit på allas läppar långt innan våldet bland unga i kriminella sammanhang eskalerat till det vi ser idag: Hur får vi tolvåringar att tacka nej till 5 000 kronor i veckan? Mer specifikt; hur får vi fattiga tolvåringar som vuxit upp i utanförskap att tacka nej till 5 000 kronor i veckan?

För det är det som är den stora frågan. Inte “hur stoppar vi knarkhandeln” eller “hur får vi bort vapen från gatan”. Det är förvisso också relevanta frågor, men de går inte ner på djupet av problemet. Och svaret är således inte “mer poliser och hårdare straff”, för hur ska fler poliser och hårdare straff hindra 12-åringen som inte ens är straffmyndig och som  lockas med snabba pengar, samtidigt som magen knyter sig av hunger och nedärvd ekonomisk stress, att inte ta den möjligheten? Problemformuleringen måste i sin utgångspunkt vara rätt uttryckt, annars får man felaktiga svar. Man skulle möjligen kunnat formulera den som “hur får vi slut på utanförskapet” eller mer rättframt “hur får vi slut på fattigdomen”, men när den politiska lösningen på utanförskap och fattigdom från höger till vänster endast består av att upprepa “jobb jobb jobb” som om det var en magisk formel som kommer lösa alla problem, kommer vi fortsätta traggla i samma gamla spår.

Vi får börja om, starta från början för att förstå problematiken. Vad är motsatsen till utanförskap? Det är gemenskap. Vad är grundbulten i gemenskap? Tillit. Hur skapar vi tillit? Ah, nu blir det riktigt spännande.

Tillit föds i samhällen där klassklyftorna är små. Utanförskap och misstro föds i samhällen där vissa tillåts ha det oändligt mycket bättre än andra. Detta är vetenskapligt bevisat. Sen kan vissa såklart tycka att det är på något annat sätt, exempelvis att ökade klassklyftor är bra för incitamentet att inte vara en fattigrøv, men i ren Rosling-anda kan vi då säga att de har fel och vi har rätt. Man får såklart tycka vad man vill men då får man erkänna att det är tyckerier och ideologier och inte fakta. Våld mellan människor ökar i samhällen där inkomstklyftorna ökar. Det är fakta. Det borde alltså inte komma som någon överraskning att våldet eskalerar i Sverige just nu. “Vad händer med vårt land” ropar folk i kommentarsfälten och jag kan svara; vi är det landet i världen som har de snabbast ökande inkomstklyftorna. Det är vad som händer.

“Jag tror att vi måste möblera om ordentligt i systemet. Vi måste titta på vad vi vill uppnå och sen rigga ett system som svarar upp mot det. Jag upplever det som att vi som samhälle håller på att skyffla runt en bunt med papper på olika skrivbord. Ibland flyttar vi på en stol. Men det som egentligen behöver hända är att vi lyfter ut alla möbler på gatan, funderar på vad vi ska använda huset och alla rummen till och sen bär vi in möblerna dit vi vill ha dem.” Citatet kommer från Anja Frey, verksamhetschef på Fryshuset, och är hämtat från Majblommans senaste rapport “Spelar det roll?” som handlar om barnfattigdom. Jag kunde inte hålla med mer. Ni som läst mig länge vet vart jag vill komma: Basinkomst.

Det viktigaste (och allra mest ignorerade) resultatet från basinkomstexperimentet i Finland förra året var detta: människorna som fick basinkomst fick även högre tillit till samhället och till politikerna, till demokratin. Det är inte alls konstigt. Ge folk tillit och de kommer ge dig tillit tillbaka. Ge folk misstro och kontrollsystem och de kommer ge dig misstro och försök att undvika kontrollen tillbaka. Lägg till detta att alla pilotprojekt med basinkomst världen över har resulterat i mindre kriminalitet, mer engagemang i skolan, fler unga entreprenörer, och mindre användning av droger. Man undrar ju lite varför det uppenbara svaret på frågan om hur vi minskar allt det vi vill undvika inte ens uppmärksammas av de svenska politikerna.

Svaret finns. Evidensen finns. Resultaten finns. Men ingen vill ens prata om det. För tilliten för det svenska folket saknas hos våra politiker. Och det är den attityden som skapar utanförskapet. Vi förtjänar faktiskt bättre politiker än så. Några vi kan ha tillit till, och som tror på oss och våra förmågor. Och på basinkomst.