ANALYS/URUGUAY har vägt upp politisk stabilitet med nationell legalisering av cannabis och ex-president José ”Pepe” Mujicas persona. Under sin mandatperiod 2010–2015 gjorde sig Mujica känd som ”världens fattigaste president” för att han avstod från stora delar av sin lön samt öppnade upp presidentpalatset för hemlösa och anordnade spontana grillfester med allmänheten i maktens korridorer.

Nu kan 14 år av vänstercenterstyre dirigerad av alliansen Frente Amplio nå vägs ände. Landet kan istället komma att slå in på en nygammal och redan upptrampad stig, anförd av Nationalistpartiet vars presidentkandidat Luis Lacalle Pou fick nära 30 procent av rösterna i första valomgången mot Frente Amplios Daniel Martínez dryga 40. Dessa två möts i en andra, avgörande omgång den 24 november.

För första gången på länge ser den uruguayanska högern ut att inte bara kunna ena sig bakom en kandidat, utan även få ihop tillräckligt många röster för att knipa den politiska makten för den kommande mandatperioden.

”Sydamerikas Schweiz”

Under 1900-talet gjorde sig Uruguay känt som ”Sydamerikas Schweiz” för sitt progressiva demokratiprojekt, och blev 1930 första landet i världen att – mitt under brinnande global depression – anordna ett herrmästerskap i fotboll under Fifas ledning. I kölvattnet av 1930-talskrisen avlöste emellertid diktaturepokerna varandra och USA:s ”bakgårdspolitik” i Latinamerika kom även att inkludera Uruguay och berikade landets mäktiga jordbruks- och boskapsoligarki.

Övergången till demokrati efter den senaste militärdiktaturepoken 1973–1985 har visserligen inte varit konfliktfri, framför allt har staten anklagats för att inte gått tillräckligt hårt åt MR-förbrytare i militärregimens regi, fastän domar utfärdats mot en rad prominenta bödlar och förtryckare. Men Uruguays utveckling under den sittande vänstercenteralliansen Frente Amplios ledning torde ändå väcka avund hos närliggande länder, av många anledningar.

Mycket transparens, lite korruption

Landet räknas högst bland de sydamerikanska länder på Transparency Internationals index över mest transparenta och tillhör de 23 minst korrupta i världen – i höjd med Frankrike och USA – och får beröm av Reportrar utan gränser för sin mediepluralism och respekt för systemkritik.

På mindre än 20 år har Uruguay därtill halverat fattigdomen – i början av 1990-talet kastades många uruguayaner in i ekonomiskt svårmod till följd av beslut av dåvarande presidenten Luis Alberto Lacalle från Nationalistpartiet. Bland annat knöts ekonomin hårt kring den amerikanska dollarn och tron på liberaliseringar av offentlig sektor – beslut som Lacalle inte var ensam om att fatta i dessa dollarglada tider, men som i Argentina ledde till nationell bankrutt, och som i Uruguay utmynnade i en nationell kris med ökad arbetslöshet och fler personer i fattigdom.

Presidentson kan bli näste president

Nu har Nationalistpartiet och familjen Lacalle återigen chansen att greppa makten i Uruguay. I den avgörande andra valomgången ser det ut som att den konservative Luis Lacalle Pou kan ha en chans att vinna över Frente Amplios Daniel Martínez.

De förlorande högerkandidaternas gemensamma mål är att sätta punkt för 14 års vänsterlutande styre. Lacalle Pous tankar om att tackla den för Uruguay höga arbetslösheten (9 procent) och allmänna känslan av otrygghet, särskilt i huvudstaden Montevideo, med uppluckringar av den offentliga sektorn och budgetåtstramningar när det gäller sociala satsningar får gehör bland såväl Coloradopartiet (som genom åren varit landets maktbärande parti) och den nya, ”fjärde fronten”, ledd av ”Uruguays Bolsonaro”, ex-generalen och populisten Guido Manini Ríos.

Uruguays höger – Nationalistpartiet och Coloradopartiet – har gått samman i en ”förändringskoalition” och arbetar inför den andra valomgången hårt med att ta fram ett program och en gemensam agenda att locka väljare med.

Mycket vunnet, kort minne

För Daniel Martínez och Frente Amplio är budskapet att mycket mark har vunnits under landets 14-åriga vänsterstyre. Men en köpstark medelklass har sprungit fram och vittnar om höga levnadskostnader och en längtan om något nytt. Uruguays maktallians kan lida valnederlag till följd av höjda – och naturliga – krav på samhällsförbättringar och reformer, sådana som för bara två decennier sedan var att betrakta som politiska visioner, och inget annat.
Att Uruguay gläntar på dörren högerut i ett läge – och samma dag – som Argentina kastade ut sin liberaliseringsvänliga president, Mauricio Macri, är ett kvitto på att landet går sin egen väg. Men vägen i Latinamerika, och i världen i stort, leder mot marknadsvänliga problemlösningar, hellre än i riktning mot förstärkta offentliga sektorer.