Nu rasar kriget i Syrien igen. Turkiet har gått in i landet för att upprätta en säkerhetszon. Eller egentligen för att äntligen få krossa kurderna. Saudiarabien sitter på vänt, Iran har kraftsamlat. Alla är beredda på krig. Alla är kåta på krig.

Jag reste för något decennium sedan runt i Israel. Det var en rent pervers resa. Israeliska statens turistbyrå bjöd in till en sightseeing som bland annat inbegrep Västbanken. Jag tog det som en chans att ta mig in i områden som var svåra att ta sig till på egen hand och är än i dag tacksam över att jag hängde på, trots att det jag såg inte var särskilt upplyftande alla gånger.

Jag fick se överhetens syn på palestinier, israeliska araber och andra som inte riktigt räknas som riktiga israeler. Jag träffade goda, vänliga människor som försökte bygga sitt liv i skuggan av bomben. Som inte brydde sig det minsta om religioner.

Jag såg också ett cyniskt, grymt maktspel som bara ett fåtal tjänar på. Tel Aviv är en av de mest intressanta, öppna och varma städer jag har besökt. Underbar kultur, vackra hus och roliga människor, men det är en stad som lever på gränsen till en vulkan. Det tog mig flera månader efter att jag kom tillbaka till Sverige innan jag kunde landa i något som liknade en samlad bild.

Frågan som jag aldrig riktigt fick besvarad var: Hur kan det vara meningsfullt för någon att leva i ett konstant krig?

Mellanöstern är ett fantastiskt område. Kultur och historia överallt. Ett klimat som är idealiskt för odling och rikedomar i överflöd på sina ställen. Men det är också ett område som förstörts i grunden med jämna mellanrum. Hänsynslösa tyranner har fört sina arméer fram och tillbaka över området i våg efter våg och lämnat kaos och ödeläggelse i sina spår.

Allt pådrivet av girighet. Av den sjuka lusten att lägga land och människor under sig. Och när det vankas erövringskrig kan plötsligt fiender bli kompisar igen.

– Du är dum, sa Erdogan efter att Trump inte hann träffa honom på ett FN-toppmöte.

– Nähä, du är dum, sa Trump.

Då började Erdogan gråta floder. Han skrek och ylade:

– Dumma dej, jag vill döda alla kurder!

Trump, som inte gillar att få starka personliga känslor riktade mot sig, insåg att han kunde snacka till sig lite fördelar hos Erdogan och erbjöd sig att dra bort sina soldater. Så att Erdogan skulle kunna invadera. Och döda kurder.

Det låter hemskt och cyniskt, men jag tror att det är ett rimligt sätt att beskriva läget just nu. Ingen utom ett mycket litet fåtal tjänar på det som händer just nu i Syrien. Vägen till fred kan aldrig gå via krig.

En sak är jag säker på. De allra, allra flesta som är iblandade i striderna skulle lätt byta bort uniformen och krigets fasor mot lätta sommarkläder och att få slå sig ner på en restaurang i Tel Avivs hamnkvarter. Som jag en gång, vid ett bord med judar, muslimer och en blekfis från Sverige.