Indonesiens president Joko Widodo säger sig vara redo att sitta ner och tala med västpapuanska ledare i hopp om att staka ut en väg till lugn och stabilitet i Västpapua. Den västpapuanska befrielserörelsen är skeptisk till presidentens invit och kräver löften som motvikt för att sitta ner med regeringen i Jakarta. Samtidigt avslöjar australiensisk press att en rad utländska diplomater nekats inresetillstånd av Indonesien.
INDONESIEN/VÄSTPAPUA Under en presskonferens i presidentpalatset i Jakarta med öppnade Indonesiens president Joko Widodo – som den 20 oktober svärs in för sin andra mandatperiod – dörren till samtal med den västpapuanska självständighetsrörelsen som officiellt betraktas som ”landsförrädare” och ”terrorister”.
Widodo ser emellertid ”inga problem” med att sitta ner och tala med Benny Wenda, ordförande för befrielserörelsen ULMWP och sedan många år tillbaka politisk flykting bosatt i London. Wenda å sin sida understryker i sin respons till Widodos invit att Västpapua har ”förråtts av Indonesiens falska löften i decennier” och att några direkta samtal mellan Wenda och ULMWP å ena sidan och Joko Widodo och den indonesiska regeringen å den andra inte är aktuella i dagsläget:
– Indonesien har hela tiden ignorerat den västpapuanska folkviljan, säger Benny Wenda i ett uttalande.
Direkta samtal mellan regeringen i Jakarta och ULMWP kan endast bli aktuella, tillägger Wenda, om frågan om en ny folkomröstning finns uppsatt som samtalspunkt, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter tillåts besöka Västpapua och att Indonesiens beväpnade styrkor utan dröjsmål lämnar Nya Guineas västra öhalva.
– Vårt rop efter frihet, rättvisa och en folkomröstning som kan avgöra vårt öde har förblivit ignorerat alltsedan USA, Nederländerna och FN lämnade över oss till Indonesien, menar Wenda.
Ökad press ...
President Joko Widodo beträder en svår inrikespolitisk balansgång. Västpapuafrågan har i decennier varit en möjlighet för indonesiska presidenter att använda som bevis för ekonomiska satsningar och militär styrka – något som blidkar den indonesiska nationalisthögern. Men den militära och våldscentrerade dominanspolitik som i Jakartas ögon hållit den västpapuanska befolkningen mer eller mindre i schack innebär inte längre samma gynnsamma status quo.
Det senaste årets protester och rapporter om krigsbrott och tvångsfördrivningar av tusentals civila i Västpapuas centrala högländer har lett till ihållande demonstrationer – och ett ökat massmedialt fokus på frågan.
Den inhemska debatten i Indonesien gällande landets östra provins – annekterat till följd av ett FN-översett men starkt ifrågasatt val, det så kallade ”Act of Free Choice” – har sedan oroligheterna bröt ut i våras lämnat sin cementerade position som tabubelagt ämne till att bli en fråga som diskuteras på såväl ledar- som nyhetsplats. Ferdinando Solossa, ordförande för Maybrats distriktsparlament i nordvästra Västpapua, är en av flera västpapuanska lokalpolitiker som nu öppet vädjar om dialog.
... ändrad regional spelplan
Båda parters stapplande öppenhet till samtal, om än med olika ingångskrav, höjer kraven på omvärlden att agera. FN:s möjligheter till handling och medling i konflikten förblir emellertid begränsad på grund av att USA i Widodo ser en garant till politiskt inflytande i Sydostasien, en region där Vita huset på sistone tappat mark i takt med att Filippinernas kontroversielle och människorättskränkande president Rodrigo Duterte öppnat dörren till Kina.
Västpapua har sedan andra världskriget varit en politiskt och ekonomiskt viktig plast, och idag boplats för en av marknadens viktigaste guld- och koppargruvor samt en av planetens snabbast växande palmoljeregioner.
De västpapuanska självständighetsrörelsernas förhoppning ligger i att öka sina samarbeten med närliggande stillahavsnationer och därifrån skapa opinion i större globala säten, däribland FN. Vanuatu och Salomonöarna hör till de önationer som i starka ordalag kritiserar Indonesiens militarisering och exploatering av Västpapua, och även Australiens utrikesminister Marise Payne uttrycker oro över situationen:
– Våldet måste få ett slut, från båda sidor, sa utrikesministern i ett uttalande nyligen.
Omvärlden fortsatt bannlyst
Den senaste våldsvågen har genererat i uppemot 100 bekräftade dödsoffer och 50 000 internflyktingar. Situationen är på sikt ohållbar, särskilt politiskt. I onsdags (9/10) avslöjade australiensisk press att Indonesien fortsätter förvägra omvärlden tillträde till Västpapua: diplomater från Nya Zeeland, Kanada och Storbritannien förlänger listan på utländska delegationer som förvägras tillträde till den våldsdrabbade regionen.
”Beslutet att tillfälligt blockera tillträde för brittiska, kanadensiska och nyzeeländska sändebud utöver FN understryker känsligheten för Indonesiens när det gäller självständighetsrörelsen och den senaste våldsvågen”, rapporterar Sydney Morning Herald som tillsammans med The Age avslöjat Indonesiens vägran att öppna dörren till Västpapua.
– Det är ovanligt att utländska diplomater förvägras inresemöjlighet till Papua, säger Andreas Harsono, Indonesienexpert vid Human Rights Watch, till Sydney Morning Herald.
”Ställ rätt frågor”
För Benny Wenda är Indonesiens stängda dörr till Västpapua ett viktigt fundament i bibehållandet av ett status quo. I över femtio år har omvärlden – liksom i fallet med Indonesiens ockupation av Östtimor 1975–1999 – inte heller visat något större intresse av Nya Guineas västra öhalva.
Men det senaste årets utveckling – med massprotester i såväl städer som på landsbygden, med mord på civila och tusentals internflyktingar till följd av den indonesiska arméns framfart – ger självständighetsrörelsen skäl till hopp om framsteg, inte minst när det gäller omvärldens kännedom om situationen i Västpapua.
Konfliktens kärnfråga, menar Benny Wenda, emellertid framkommer sällan i den globala rapporteringen – att Indonesiens förtryck ökar i takt med den västpapuanska befolkningens resning:
– Vad försöker Indonesien att dölja i Västpapua? frågar sig Benny Wenda i ett samtal med Global. I nära 60 år har mitt folks kall efter rättvisa förblivit obesvarat av omvärlden eftersom Indonesien bannlyser journalister, icke-statliga organisationer och människorättsgrupper. Indonesien vill inte att världen ska se verkligheten för vad den är, vilket är ett folkmord och total repression.
