De globala klimatmanifestationerna är nu större än någonsin. Efter många års highway to hell försöker nu allt fler svenskar göra skillnad med mindre flyg, kött och slentrianshopping. Samtidigt kämpar starka krafter på för business as usual. Som om det vore möjligt.
Vi står helt klart inför stora förändringar, men förändringens riktning står nu och väger. Vilken väg ska samhället ta?
Det är nästan tre år till nästa val, så politiker behöver inte oroa sig så mycket om vilka förslag som är mest populära just nu. Vilket märks när Moderaterna nu öppnar för reklam i public service…
Dina möjligheter att göra skillnad för klimatet kommer troligen aldrig bli större än nu. För varje år vi väntar krävs allt radikalare åtgärder för att hinna stoppa de klimatförändringar som genom återkopplingsmekanismer kan skena bortom vår påverkan. Men det är inte bara klimatet som är nära en tipping point. Även i samhället sker ofta stora förändringar snabbt och oväntat.
Den som läser opinionsundersökningar istället för kommentarsfält märker att stödet för grön politik ofta är mycket större än många tycks tro, trots att så få lyfter den i samhällsdebatten. Till exempel vill halva svenska folket ha kortare arbetstid, och att på så sätt satsa på mer tid istället för mer pengar är avgörande för att utsläppen inte bara ska flytta till annan konsumtion.
Eftersom det inte går att kompromissa med naturens villkor behöver vi politik som garanterar tillräckliga utsläppsminskningar. Det kan vi nå på ett rättvist sätt om vi börjar koldioxidransonera. Då får alla ett lika stort och tillräckligt utsläppsutrymme, som totalt sett inte är större än att vi tillsammans klarar klimatmålen. Utöver ens grundbehov har då alla friheten att välja vad man inte tycker sig klara sig utan.
Under andra världskriget insåg regeringen att det inte fanns något vettigt alternativ till ransonering, som garanterade att alla fick sin beskärda del av de knappa matresurserna, istället för att de som kunde köpte upp det mesta själva. Privatbilism förbjöds bokstavligen över en natt. Vid senare oljekriser har ransonering av bensin återkommit, men idag har vi inte den beredskapen.
I dagens klimatkris borde kraftigt höjda miljöskatter vara en självklarhet. Men över en viss nivå skulle det bli socialt ohållbart. Därför bör vi planera för ransonering som successivt kan träda i kraft under 20-talet. Sverige kan mycket väl bli världens första kontantlösa samhälle då, och oavsett vad man tycker om det, skulle det underlätta ransoneringen. Sådana test av unik politik som kan följas globalt är vår bästa chans att göra skillnad som medelstort land.
En brittisk studie visar att klart fler föredrar koldioxidransonering än höjda miljöskatter, särskilt när de får lära sig mer om hur det skulle fungera. En svensk studie visar att de allra flesta är redo att ta större ansvar för miljön om bara grannen och andra tvingas göra samma sak. Det är en av huvudbristerna med miljöpolitiken hittills som ransonering kan åtgärda.
Vi människor påverkas mycket av vad andra gör och säger. Om du cyklar så ökar chansen att grannen börjar cykla utan att du säger ett ord om det. Om du deltar i Flygfritt 2020, så ökar chansen att fler gör det. Att stanna på jorden är dessutom extra viktigt just 2020, eftersom alla kommande internationella flygutsläpp kommer jämföras med just det året av flygbranschen och FN.
Det är inte alltid lätt att se effekten av ens försök att påverka, men vi vet att opinionsbildning spelar roll. Det räcker att 5-10 personer hör av sig till en politiker eller journalist i en fråga för att det ska ses som en folkstorm eller kampanj. Särskilt på lokal nivå.
Av en rad skäl är alltså NU den bästa tiden att gå från ord till handling. Klimatet kan inte vänta.
Tummen upp:
Att möjligheterna är så enorma.
Tummen ner:
Att hoten också är så enorma.
