Moderaterna lanserade förra veckan sin nya asylpolitik vars huvudförslag var att man ska begränsa antalet asylsökande till 6 000–8 000 per år. De vill inte frångå asylrätten, utan hoppas istället kunna hålla nere siffrorna med så restriktiv politik i övrigt som möjligt.

Många av deras förslag kan sorteras in i tre kategorier: förslag som stjälper integrationen, förslag som inte hjälper något och rent inhumana förslag.

I den första kategorin återfinns till exempel att de vill att det ska bli ännu svårare att få medborgarskap och att det ska bli svårare att få ta hit sin familj. I den andra kategorin återfinns förslag som obligatorisk språkförskola för barn (kommunernas resursbrist avhjälps inte med fler obligatorier för barn) och ”kortare handläggningstider” (som om de vore de första att önska det). I sista kategorin återfinns sådant som att flyktingar inte ska få tillgång till bidrag innan de fått jobb (eller permanent uppehållstillstånd), endast akutsjukvård och att den som utvisas för att domstolen inte såg deras skyddsbehov ska tvingas vänta i hela 10 år innan den har rätt att få söka asyl på nytt (som om läget i Afghanistan skulle vara konstant de närmsta tio åren).

Tanken att man med restriktiv politik på detaljnivå ska kunna begränsa antalet som kommer är en ny grad av skrämmande. När trycket är som högst och behovet av hjälp som störst, då vill Moderaterna att vårt mottagande ska vara som värst, som otrevligast och minst lockande.

Nu gäller det att S står emot dem inom sitt parti som alltid brukar vilja svansa efter. För Moderaternas desperata jakt efter den elakaste och mest brutala politiken behöver mötas av en annan politik, en som bygger på medmänsklighet, omtanke och omvårdnad.