← Till Tidningen Global
Krönika

Låt Elinor Ostroms insikter slå igenom i politiken

Det är i år tio år sedan Elinor Ostrom vann det så kallade Nobelpriset i ekonomisk vetenskap. Det var omvälvande på flera sätt. Dels för att hon var den första – och fortfarande enda – kvinnan som tilldelats priset. Men ännu mer för att hennes omfattande empiriska studier och följande teoribygge vände upp och ner på det som universitet i hela världen hade lärt ut i årtionden.

Många är vi som skolats in i teorier om att gemensam aktion sällan lönar sig, eftersom folk åker snålskjuts på andras engagemang (Olsons The logic of collective action). Att centralisering av ägande är nödvändig eftersom gemensamt brukade tillgångar överutnyttjas (Hardins The tragedy of the commons). Men så kom Ostrom och visade att dessa standardverk beskriver undantagen.

Hennes datainsamling från tusentals förvaltningssystem i olika delar av världen visade något helt annat. Med tillgång till information och makt att utforma och vidmakthålla egna lokala, gemensamma förvaltningssystem presterar lokala grupper ofta bättre än offentliga eller privata motsvarigheter, i såväl ekonomiskt som ekologiskt hänseende. En anledning är att kostnaden för att hålla sig informerad om och upprätthålla makten över tillgångarna är högre för dem som inte lever på platsen. En annan är att människor visar sig vara mer socialt drivna än vad teorier om den vinstmaximerande människan har antagit.

Ändå fortsätter de politiska systemen med sina centralistiska ”lösningar”. Den biologiska mångfalden ska räddas genom att länsstyrelsen exproprierar mark från traditionella naturbrukare. Klimatförändringarna, som verkligen är en allmänningarnas tragedi som den globala kapitalismen skapat, ska lösas genom globala avtal – inte genom lokalt ägande av energi- och matproduktionen.

Många politiska initiativ har letat efter en ”tredje väg”, bortom kommunismens och nyliberalismens centralistiska samhällsmodeller. Dessa rörelser har avfärdats som ogenomtänkta. Tyvärr ligger det något i kritiken. Den gröna ideologin tycks flacka fram och tillbaka mellan att ena dagen förespråka en nyliberal reform (som privatisering av skolväsendet) för att nästa dag jobba för en socialistisk politik (som centralstyrning av miljöproblemen). Inte heller den nya ”rosa” rörelsen har riktigt satt ner foten kring vad en feministisk ekonomi egentligen är.

För mig är det uppenbart att om dessa rörelser ska börja locka breda massor och vinna politiska strider behöver de tydliggöra sin ekonomiska ideologi. De senaste decennierna har det vuxit fram en skola av tvärvetenskapliga ekologiska ekonomer – vars slutsatser inte har plockats upp av politiken. I mina ögon är Ostrom en av de främsta läromästarna.

Ostrom lämnade jordelivet 2012. I sina föreläsningar uppmanade hon beslutsfattare att avhålla sig från universallösningar. Hon bad oss försöka acceptera att en mångfald av skiftande lösningar kan vara lämpliga (eller olämpliga) beroende på lokal kontext. Offentliga institutioners roll bör i högre utsträckning bli att understödja andra typer av kooperativa och lokala styrsystem, snarare än att bestämma över eller i värsta fall ta över dem. Det är dags för Ostromismen att få genomslag i politiken.

Känslan av att leva mitt i ett paradigmskifte där allt fler tycks inse att människan är en del av naturen.

Känslan av att leva mitt i ett paradigmskifte där <em>business as usual </em>fortfarande tycks vara vägen framåt för de flesta.

Krönika

Bara EU-direktiv kan bryta den svenska loopen

Svensk klimatpolitik känns som en evig upprepning av filmen Måndag hela veckan, där högerförslagen hamnar i samma dag om och om igen. Varje politiker rabblar samma grejer som förprogrammerade karaktärer.

I filmen har vi Phil Connor, en arrogant, cynisk, självcentrerad snobb som jobbar som TV-meteorolog och som vaknar varje dag för att prata om någon jäkla mullvad. Irriterat vaknar han upp till samma dag om och om igen.

Filmen handlar om hur okunnighet, narcissism och ego förstör ens handlingar och medvetenhet. Bara när man inser den riktiga, ihopkopplade verkligheten blir man fri från sin loop.

I detta politiska landskap, skapat av fria partier i ett fritt land, återspeglas en paradoxal inlåsningseffekt som liknar den som gestaltas i filmen. Tänk dig möjligheten att inneha makt, fritt kunna välja och påverka politiken, och sedan använda den friheten för att skapa en fångenskap. Regeringensloopen kommer att fortsätta att spinna och inrikespolitiskt ser det inte ljust ut för att bryta den förbannade loopen.

Ulf kommer istället att fortsätta att vässa på sitt skådespelade ledarskap för att inge trygghet, vinna tid och fördröja istället för att bygga ett grönt samhälle, något som som skulle kräva riktigt jobb. Jimmies talking points är att Sverige är för stort för dyra dieselpriser och för litet för att göra något åt det, så det är därför andra länder borde ta större ansvar. Korvgrillar-Johan kommer slänga ur sig något teknikoptimistiskt och hålla fanan högt för svenska företag medan Ebba fortsätter att läsa från sitt manus om att det ska vara billigt att vara svensk och det enda sättet att städa upp efter andra partier är genom kärnkraft.

Trött på att höra samma meningslösa fraser om och om igen? Tänk dig sedan hur det måste vara att själv upprepa dem och lyssna på sin egen röst.

Den glada nyheten är att det faktiskt går att bryta Måndag hela veckan och det är genom att ta Johan Pehrsons (L) förslag på allvar: genom att skifta från en nationalistisk klimatpolitik till att fokusera på Europa.

Om premissen nu är att EU kan få alla dåliga europeiska förebilder på knä genom tuffa EU-direktiv, inklusive det lilla Sverige som alltid är för litet för att ställa om på riktigt, så är det ju en helt fantastisk idé.

Den som inte längre ser något hopp i svensk rikspolitik kan istället söka hopp och förändring i det kommande EU-valet i juni 2024 där vi kan hitta en nytändning.

Och precis som i filmen Måndag hela veckan, där huvudpersonen finner befrielse när han inser att förändring är vägen ut ur sin upprepade måndag, sätter jag nu mitt hopp till det internationella samarbetet. Om vi verkligen vill hjälpa den svenska högern att rädda sig själva från sina cirkelargument och låta deras upprepande refräng bli till ett outro, då måste vi se till att de faktiskt menar allvar med att engagera sig i internationellt samarbete. Sverige är för jäkla litet för deras ego, så det är dags att de tar sitt pick och pack och går med på stränga krav genom internationella samarbeten.

All fantastisk vegansk hundfoder som börjar komma ut på marknaden.

Att en missförtroendeförklaring mot klimat- och miljöministern sannolikt inte går igenom.

Krönika

Det nya mediestödet gör det demokratiska samtalet fattigare

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

Miljöpartiets kongress. Det värmer att återse människor man kämpat så mycket med under åren och som fortsätter arbeta för att förändra världen.

Regeringens förslag om att icke-medborgare ska kunna utvisas på grund av hur de lever och vad de uttrycker, även om det inte är brottsligt.

Krönika

Systemförändring istället för politisk kosmetika

En syndaflod sköljer över henne. Det var så jag tänkte när jag såg fjärilen nästan dränkas av dagg den där morgonen när jag vaknat under vindskyddet. Några dygn under bar himmel, några dygn utan annat än vatten från bäcken, fisk från sjön och bär som extra energitillskott. Med nätter där stjärnorna breder ut en fäll av evighet.

Är daggen tung att bära? Blåvingen står där på stråt. Hon börjar sin dag under vattenmassorna. Sakta, nästan smärtsamt sakta, lyfter hon ett av sina ben och flyttar det varsamt någon millimeter på grässtrået. Tålmodigt. Hon lyfter ytterligare ett av sina ben, försiktigt utan att ha sönder dropparna.

Solen värmer, myrorna har redan börjat sitt arbete men blåvingen står där bara och låter sig värmas så att de tunga daggdropparna kan upplösas av solen. Jag rör mig oförsiktigt, skrämmer henne kanske, hon rycker till, gör en oförsiktig rörelse med sin ena antenn, några daggdroppar spricker sönder och den där syndafloden sköljer över henne. Så stillar hon sig igen. Låter solen bearbeta de droppar som återstår.

Hon har en kort sommar att flyga. Hon har snart levt ett år, som larv har hon övervintrat hos myror där hon, före förpuppningen och återfödelsen som fjäril, livnärt sig på myrlarver. Myrorna accepterade henne därför att hon gav dem en avsöndring som de uppskattade.

Solen tränger in genom vindskyddet. Strålarna klättrar nedför granarnas mörka grenar, lövträdens daller, når blomskägglavens små vita lampor.  Där nedanför ligger sjön, lätt krusig. 

Blåvingen vaggar försiktigt, de kvarvarande dropparna på antennerna har, en efter en, lösts upp av solens strålar. Det doftar varmt, fuktigt. Det doftar uppvaknande och liv. Fiskgjusen som morgonseglat dyker bort från synfältet. Hon med de hopfällda blåa vingarna stampar med benen och vänder sig försiktigt på stråt för att solens strålar ska nå fram. Hon sträcker sig i den ljumma vinden, lyfter också bakkroppen och står där och badar i solen.

Hon är stark, obändigt stark. Hon bär vattnet med uppburet lugn. De till synes svaga är ofta starkare än de till synes starka. Det är insekterna som anpassar sig fortast. Det är den lilla människan som bär upp samhället.

Så fäller hon ut vingarna, de är lite luggslitna efter jakt på föda och efter hetsigt parningsspel. Hon slår några slag. Hon balanserar lite osäkert. Hon lättar från stråt. Hon flyger.

Jag besökte den där platsen igen. Efter flera år. Gammelskogen var skövlad. För skog är inte bara skog, skog kan omvandlas till pengar, till siffror på konton. Och siffror på konton väger blytungt mer än norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett. De där tre har sällskap, om vi ser bara till Sverige, av 1 900 andra rödlistade arter som är helt beroende av skogen.

I grunden kanske människans största planetära misstag är att bygga system som utgår från att siffror på konton är viktigare än verkligheten. Det är därför vi behöver systemförändring, inte politisk kosmetika.

Allt fler vet vad våtmarker är.

Tidöpartiernas kamp mot medier som upplyser om vikten av systemförändringar.