IS, Islamiska statens, självutnämnda territoriella kalifat må ha besegrats men IS själva, deras sammansvurna och deras ideologi, salafistisk jihadism, är långt ifrån besegrad. Ideologin är ett kitt som grupper som al-Qaida och IS – som sedan länge brutit med varandra – har gemensamt, och är ett viktigt vapen i deras arsenal.
23 april. Två dagar har gått sedan åtta självmordsbombare gick till attack mot kyrkor och hotell och dödade 259 människor i flera olika städer på Sri Lanka. Först nu tar IS på sig dådet. Via sin egen nyhetsbyrå Amaq kommer ett uttalande, en stillbild och därefter en video. Åtta svartklädda personer står i halvring med händerna i mitten, framför IS svarta flagga. Sju har täckta ansikten, bara ledaren visar sitt när han och gruppen svär trohetsed, bayat, till IS-ledaren, kalifen Abu Bakr al-Baghdadi.
Gruppen som genomförde terrorattackerna var den lokala lankesiska gruppen National Thowheed Jamaath och åtminstone två av de planerade attackerna ska ha utförts av personer som återvänt efter att ha stridit för IS i Syrien och Irak. När IS ledare Abu Bakr al-Baghdadi nyligen genomförde sitt första videoframträdande på fem år hänvisade han också till dåden på Sri Lanka som en hämnd för IS förlust vid slutstriden i Baghuz. Oavsett hur nära banden mellan National Thowheed Jamaath och IS varit i praktiken kittas grupperna samman av en gemensam ideologi – salafistisk jihadism. Den libanesisk-amerikanska forskaren och författaren Fawas Gerges har kallat ideologin för den Islamiska statens kanske viktigaste vapen.
Bokstavstroende muslimer
Salafistisk jihadism är en term som inom akademiska kretsar först myntades av den franska islamologen Gilles Kepel i början av 1990-talet men ska innan dess ha använts av Ayman al-Zawahiri, Osama bin Ladins efterträdare för al-Qaida. Salafistisk jihadism är som namnet antyder en inriktning som består både av salafistiska trosläror och en specifik tolkning av bland annat jihad som salafistiska jihadister ser som en väpnad kamp, obligatorisk för alla troende muslimer.
Salafism är en teologisk inriktning inom islamismen och salafister brukar beskrivas som ultrakonservativa och bokstavstroende. I den salafistiska synen utgjorde de tre första muslimska generationerna, det vill säga profeten Muhammeds tid och de två efterkommande generationerna, de mest autentiska muslimerna, de ”rättfärdiga företrädarna”. Salafister strävar efter att leva i enlighet med dessa tre generationers sätt att leva och utöva islam. En av de mest kända salafistiska lärda var Muhammad ibn Abd al-Wahhab vars tankegångar utgör grunden för den saudiarabiska statsreligionen.
Drar sig undan samhället
Den största gruppen salafister utgörs av så kallade purister som drar sig undan stora delar av samhället, motsätter sig våld, deltar inte i val utan strävar efter att leva som så goda muslimer som möjligt genom att försöka efterleva de första generationerna. Men salafister kan också ställa upp i val som när salafister i Egypten etablerade al-Nour-partiet efter Mubaraks fall och ställde upp i valet 2011–2012.
Salafistiska purister brukar också stötta en ledare, oavsett om de anser att den är rättfärdig eller ej, något även andra muslimska lärda ofta har gjort. I samband med den arabiska våren drogs detta till sin spets när Bashar al-Assads tyranniska välde och brutala gen-svar mot demonstranterna i Syrien fortsatte åtnjuta stöd av religiösa auktoriteter. Detta kunde utnyttjas av salafistiska jihadistiska grupper:
– När dessa präster vägrade svara på dessa uppror och unga människors strävanden, så förlorade de trovärdighet och det skapade ett vakuum som grupper som al-Qaida, Isis och andra grupper exploaterade, och sade: Här ser ni, det är bara vi som kan åstadkomma förändring, förklarar Hassan Hassan, medförfattare till boken Isis: Inside the army of terror, i en intervju med BBC.
Salafistiska jihadistiska grupper som IS och al-Qaida utgår från samma salafistiska ideologiska bas och har ofta inspirerats av samma teologer och böcker, som Abu Muhammad al-Maqdisi och publikationer som Management of Savagery. Såväl IS som al-Qaida utkämpar ett globalt jihad. I samband med att dåvarande Isis utropade sitt kalifat i juni 2014 och bytte namn till IS, gjordes hänvisningen att den gamla kolonialgränsen mellan Syrien och Irak hade upphört och talesmannen Abu Muhammed al-Adnani uppmanade muslimer i hela världen att svära trohet till IS ledare Abu Bakr al-Baghdadi som just tagit sig titeln kalif Ibrahim. Att utnämna sitt territorium till kalifat står i skarp kontrast till al-Qaida och bin Ladin som prioriterar att först bekämpa väst och först därefter utropa ett kalifat.
Olika tolkningar av ideologin
Al-Qaida har också vänt sig mot att både IS föregångare och IS själva har attackerat andra muslimer i så stor utsträckning, bin Ladin prioriterade fokus på den långväga fienden, det vill säga väst och amerikaner.
Båda legitimerar mord av civila men al-Qaida är något mer återhållsam i vilka grupper av civila som får dödas, på vilka sätt detta får ske och var. Detta exemplifierades efter det högerextrema terrordådet mot två moskéer i Christchurch, Nya Zeeland då al-Qaidas ledare Ayman al-Zahawiri å ena sidan uppmanade till attacker mot ”korsfararna” men samtidigt specificerade att attacker inte fick ske ”i deras kyrkor”. Sri Lanka visar på nytt att IS och dess adepter inte har några sådana begränsningar och pekar också på hur dessa grupper gör olika tolkningar av samma ideologi.
Religiösa urkunder
I boken Salafi-jihadism: The history of an Idea betonar historikern Shiraz Maher att i övergången från teori till praktik uppstår utrymme för olika tolkningar vilket förklarar olika salafistiska jihadistiska gruppers inriktningar och metoder. Maher pekar också på betydelsen som krig och konflikter har haft för utvecklingen av grupperna liksom för själva ideologin: Inte bara Afghanistan, utan även inbördeskriget i Algeriet på 1990-talet och Saddam Husseins invasion av Kuwait och den påföljande placeringen av amerikanska trupper i Saudiarabien är exempel på krig som har påverkat stort liksom naturligtvis invasionen av Irak 2003 och den arabiska vårens övergång till regelrätt inbördeskrig i Syrien.
Både IS och al-Qaida har konsekvent legitimerat sitt handlade med hänvisning till de religiösa urkunderna, men sättet de gjort detta på har skiljt sig åt. IS har legitimerat såväl attacker på shiamuslimer men även sunnimuslimer som avfällingar, systematiska våldtäkter av yazidiska kvinnor och barn, att kasta homosexuella från hustak, eller det uppmärksammade mordet på en jordansk och sunnimuslimsk pilot som brändes ihjäl inför IS kameror genom att i korta uttalanden hänvisa till selektivt utvalda fraser eller obskyra formuleringar. Al-Qaida har däremot ofta publicerat längre skrifter för att argumentera för sitt handlande med hänvisning till islamisk rättsvetenskap. 2004 publicerade till exempel al-Qaida ett dokument som förklarade varför de ansåg att det var rätt att döda amerikaner under elfte september, då de inte ansågs vara varken civila eller oskyldiga. Båda grupperna använder sig av takfirism, det vill säga att peka ut muslimer som avfällingar, men IS har dragit detta längre än al-Qaida, Hassan Hassan beskriver att IS utmärker sig genom att ”skapa en kultur av extrem takfirism inom takfirismen”.
Auktoritära stater
Fawas Gerges menar att förutsättningarna för salafistisk jihadism att spridas och växa sig så stark som den har gjort går att finna i de auktoritära statsskicken i regionen, i flera av staternas kollapser, liksom att upproren under arabiska våren slogs ner. Gerges menar att för att övervinna salafistisk jihadism så krävs också en ideologisk kamp: ”Salafistiska jihadister som IS måste förnekas sitt dogmatiska och teologiska syre som föder deras rörelse. Idéer är den första försvarslinjen mot den salafisitiska jihadistiska nihilistiska ideologin och den sista spiken i dess kista.”
