FILIPPINERNAStängt. Krigszon. Så står det på skylten framför den kuliss av ruiner som bland folket kallas Ground Zero, den förstörda stadskärnan i Marawi City.

Från taket på andra sidan floden blickar Saawiya Ibrahim Amate ut över sin förstörda stad. Hon pekar på den gamla moskén, som mirakulöst har överlevt fem månader av strider. Hennes hus ligger i närheten. Där hon föddes, precis som hennes föräldrar, deras föräldrar och generationerna innan.

– Hela mitt liv finns där, men jag får inte åka dit, säger hon med tårar i ögonen.
Amate är en av de över 230 000 människor som fortfarande lever som internflyktingar efter kriget mellan Islamiska Staten och Filippinska armén i Marawi City för snart tvåzz år sedan.

”Vi muslimer har
alltid varit bortglömda
av regimen i Manilla.”

– Hela mitt liv försvann på några timmar, och i dag kan jag bara stå här och blicka mot mitt hem.

230 000 internflyktingar

Men hennes sorg har allt eftersom övergått till ilska. Hon liksom många andra lägger ansvaret för kaoset på regeringen. För även om den filippinska armén länge stridit mot olika islamiska rörelser i regionen, har de inte tagit hotet från Islamiska staten (IS) på tillräckligt stort allvar.

– Vi muslimer har alltid varit bortglömda av regeringen Manilla. Om de bara hade lyssnat på folket från ­Marawi tidigare hade detta aldrig hänt, förklarar hon.

En vanlig åsikt bland muslimer i södra Filippinerna som i åratal lidit av brist på utveckling i regionen. Något som fått många att, framför allt unga, att radikaliseras.

– Det har länge varit försent att stoppa vår besvikelse, allt är redan förstört – många fler kommer ansluta sig till rebellerna om vi inte får komma hem snart, säger Amate när hon långsamt går ner från taket.

Det nya kalifatet

Den 23:e maj 2017 bröt kriget ut i utkanterna av Marawi City. Filippinska säkerhetsstyrkor attackerades av ­Isnilon Hapilons, en ökänd befälhavare för den lokala militanta gruppen Abu Sayyaf, krigare vid en vägspärr strax utanför Marawi. Ett hundratal beväpnade IS-allierade jihadister följde, och på bara några timmar hade de drivit bort armén och tagit över stora delar av staden.

Attacken var allt annat än en slump. Snart visar det sig att Hapilon tillsammans med andra lokala ­jihadister, ledda av bröderna Omar och ­Abdullah Maute, haft långtgående förberedelser för att ta över Marawi och finansierats med 1,5 miljoner dollar från IS ledning i Syrien och Irak.

Nästan omedelbart sprids nyheten på online-meddelandetjänsten Telegram som ofta används av IS-anhängare runtom i världen. Bilderna som cirkulerar via chatten visar hårda strider, brutala avrättningar och explosioner och gör att på bara några timmar är erövringen en världsnyhet.

En chock går genom Filippinerna – och resten av världen. IS menar för första gången allvar i Sydostasien. Den svarta flaggan är hissad i Marawi City.

Månaden efter ägnar IS-tidningen Rumiyah ett helt nummer åt kriget i Marawi, och hur Abu Bakr al-Baghdadi utnämner Hapilon som ”emir” av IS i Sydostasien. Det sågs som ett första steg till ett officiellt erkännande som en del av det så kallade kalifatet. Krig­are från hela regionen uppmanas samtidigt att resa till Filippinerna och stödja kampen.

Kort därefter utropar president Rodrigo Duterte militärlagar i de södra regionerna av Filippinerna. Och tre dagar senare startar han en massiv luftangreppskampanj för att snabbt försöka vinna tillbaka initiativet i striderna. Nästan 300 000 människor tvingas fly, och stora delar av Marawi raseras till marken.

Och till slut, efter fem månader av hårda strider, flyr de sista jihadis­terna Marawi.

”Min stad är för
viktig för att försvinna.
Marawi är vår identitet.”

Nu, drygt ett år senare, är fortfarande 230 000 människor hemlösa, enligt Röda Korset. De flesta bor hos släktingar eller i internflyktingläger bara några kvarter från sina gamla hem. Anledningen sägs vara odetonerade sprängämnen som tar tid att undanröja.

Men vad ska de återvända till? Staden ligger i ruiner.

– Allt är förstört, hela vårt liv ligger i ruinerna, säger Amate innan vi skiljs åt.
Men med hjälp av kinesiska investerare vill regeringen bygga upp staden igen. Det finns långtgående planer på att bygga upp stadskärnan till ett Dubai-liknande handelscentrum för regionen.

Något som har mötts med ilska bland invånarna. Stadens muslimska majoritet misstänker att myndig­heterna ser förstörelsen som en möjlighet att driva bort människor från sina hem och istället låta utländska affärsmän ta över staden.
Men det vågar ingen säga öppet. Militärlagar styr fortfarande och du kan bli arresterad eller till och med  dödad utan brottsmisstanke.

Hotas med arrestering

Drieza Lininding är ordförande för Moro Consensus Group, en lokal fredsorganisation:

– De som har visat sin kritik ­öppet har fått textmeddelanden där de ­hotas med arrestering, berättar han.

Vi möts på ett kafé i staden Iligan, några mil från Marawi. Han är en av få som fortfarande vågar kritisera rege­ringen. Med spänd blick gnider han nervöst sina händer mot varandra: 

– Min stad är för viktig för att försvinna. Marawi är vår identitet. Vi kan inte bara börja om någon annanstans. Vi har sagt till regeringen att rehabiliteringen måste komma från folkets vilja, som vi hade det förut. Varken mer eller mindre.

Oron om stadens framtid är ett ­resultat av åratal av misstro mot rege­ringen, fortsätter han. Han anser att regeringen använde ett oproportionerligt våld för att ta tillbaka staden: skolor, sjukhus, och i stort sett allt ­annat är förstört, något han tror var för att ”bereda mark” för framtidsritningarna.

Tickande bomb

Om myndigheterna inte tar dessa problem på allvar kan det gå fel igen, varnar Lininding.

– Många kommer att gå med i terro­ristgrupper för att hämnas det vi förlorat i Marawi. Jag ser det som en tickande bomb – IS växer snabbt just nu.
Om det stämmer är svårt att säga.

IS led stora förluster i Marawi och många av deras ledare dödades, inklusive Hapilon och Maute-bröderna. Dessutom arbetar flera länder i Sydostasien numera tillsammans för att förhindra att IS utökar sitt inflytande i regionen. Grannländerna genomför dagligen flyg- och sjöfartspatruller på Sulu-havet samtidigt som underrättelsetjänster utbyter information med varandra.

”När Hapilon svor lojalitet till IS
2014 fick han mycket pengar
i gengäld.De användes för att
finansiera slaget om Marawi.”

Och trots att striderna i djungelområden runtom regionen blivit alltmer intensiva, och bombattackerna mer regelbundna, hävdar militären att de vinner mark, uppger Gerry ­Besana, talesman för den filippinska armén.
Men det råder delade meningar om vilka som tjänar på kaoset.

I ett tomt klassrum på Mindanao State University träffar jag statsvetaren Octavio Dynamo. Han säger att det som från början var en lokal konflikt snabbt fick en internationell karaktär för några år sedan när IS skickade en delegation att rekrytera befälhavare för den lokala militanta gruppen, Abu Sayyaf Hapilon.

– När han svor lojalitet till IS 2014 fick han mycket pengar i gengäld. De användes för att finansiera slaget om Marawi, skaffa vapen och rekrytera nya medlemmar, säger Dynamo.

Och han lyckades. Hapilon förenade de tidigare splittrade islamisterna i regionen genom att överbrygga klanskillnader och lokala­
intressen. Det som tidigare främst var fattiga och lågutbildade som rekry­terades blev efter IS närvaro plötsligt unga, ideologiskt drivna, muslimer från medelklassen.

Framgång för extremister

Dinampo menar att kriget i Marawi har varit en stor framgång för extremisterna. I och med den internationella uppmärksamheten har utländska jihadister från Syrien och Irak rest till Filippinerna. Enligt honom är de huvudsakligen engagerade i rekrytering i de västra provinserna av Mindanao.

– Det är inte så många, men de bär på en farlig ideologi. De citerar verser från Koranen om martyrdom och jungfrur i paradiset vilket övertygar många ungdomar att följa dem.

– Du kan se hur framgångsrikt det varit än så länge, fortsätter han och sätter upp ett finger i luften.

– Många häromkring gör ofta detta tecken. Det betyder att det finns en Gud, och Muhammed är hans profet. Och det finns bara en Mujahedeen, och det är IS.

Lever i ovisshet

Mörkret börjar falla på taket av universitetsbyggnaden några kilometer från Marawis stadskärna. Där sitter fortfarande några studenter och blickar mot ödsligheten bland ruinerna. I tystnad drömmer de om att någon gång få komma hem igen. Även fast det kommer ta tid.

En av dom är Suharto Burunga­wan.

När jag frågar om han tror att han snart får komma hem, tittar han uppgivet på mig.

– Till vårt hus? Det tror jag inte. Jag läste på Facebook för någon timme sedan att återuppbyggnaden av Marawi återigen blivit avbruten till juni. Det har blivit ändrat så många gånger att jag tror vi måste räkna med att det kommer ta flera år, säger han och suckar.

Genom sin kameralins vänder han återigen blicken mot förstörelsen.

– Jag använder min kamera för att se vad som händer där nere. Det har blivit en vana, att komma hit och titta ner på Marawis stadskärna. Sedan födseln har vi bott där, och det är den enda plats vi känner till. Vi saknar den, avslutar han samtidigt som en tår rinner längs kinden.

Suharto, Amate och 230 000 andra tvingas fortsätta leva i ovisshet, bara några kvarter från sina hem. Många av dem har redan tröttnat på vänta.