ARBETE/ANALYS När Internationella arbetsorganisationen (ILO) grundades 1919 hade världen just kravlat sig upp ur skyttegravarna och konstaterat att teknologins och vetenskapens århundrade inte började så fredligt och framtidssträvande som nyårslöftena 1899 lät påvisa.

Från sitt huvudkontor i schweiziska Genève har ILO:s högkvarter hållit uppsikt över ett sekel och den första femtedelen av ett nytt millennium som bjudit på lika många glädjeämnen som sorger. ILO:s ursprungliga banér talade om varaktig global fred, fungerande arbetsmarknader och social rättvisa, tre pelare som förlorar i anseende bland människor och regeringar i tider av ett allvarligt klimatpolitiskt läge.

Trepartssamtal

En av ILO:s största förtjänster och utmaningar är dess form – en trepartisk sammansättning där arbetsgivare, fackförbund och stater är delaktiga i beslutsfattandet. De praktiska utmaningarna har spelat ut sina kort inför öppen ridå – så sent som förra året då ILO fick stora problem att mejsla fram en ny konvention om våld och trakasserier på arbetsplatser, ett globalt problem som i och med en progressiv ny konvention är tänkt att presenteras som bemärkelsedagens höjdpunkt.

Men arbetsgivare, fack och stater stod förra året långt ifrån varandra och synen på vilka som tillhör ”särskilt utsatta grupper”. Exempelvis protesterade de afrikanska länderna mot fackets förslag att nämna ”hbtq-personer” i den nya ILO-konventionen genom att lämna förhandlingarna.

Facket föreslog då att utsatta grupper lyftes ur konventionstexten för att rädda förhandlingarna, ett förslag som däremot arbetsgivare och regeringar inte går med, utan kräver att den blev kvar. När ILO:s arbetskonferens går av stapeln i Genève nästa månad ska knappt 600 röstberättigade delegater från 187 medlemsländer rösta ja eller nej till den nya konventionen, för ett ja krävs två tredjedelars gillande.

Enligt Chidi King, jämställdhetschef vid International Trade Union Confederation, är den här konventionen ett tydligt exempel på vad fackförbund bör ägna sig åt:

”Vårt mål är att få till stånd skäliga arbeten och värdighet på arbetsplatser, och frågan om våld och trakasserier går verkligen till hjärtat av vårt arbete”, sa hon på en konferens anordnad av Industri All förra året.

Framgång och utmaningar

FN-organets idoga arbete har burit frukt, däribland ILO-konvention 169 som är en bindande konvention som skyddar och garanterar ursprungsfolks rättigheter, som ratificerats av stora delar av Latinamerika men bortsett från Danmark, Nederländerna, Norge och Spanien endast bemötts med fagra ord men lite handling i den rika världen.

En annan hjärtefråga som varken ILO eller världens enskilda länder fått adekvat bukt med är slaveriet. Enligt en aktuell rapport framställd av ILO i samarbete med Walk Free Foundation lever 40 miljoner som någon form av slav världen över – eller: i snitt en av 200 invånare i världen.

Kvinnor är alltjämt i kraftigt majoritet (71 procent), följda av barn (10 procent) som beräknas vara fyra miljoner världen över. Brist på data från de mest stängda och minst samarbetsvilliga nationerna, som också toppar rapportens lista – däribland Nordkorea och Eritrea – gör ändå siffran till mer av en uppskattning vars sorgliga verklighet med största sannolikhet visar på toppen av ett isberg.

”Vi ser siffrorna som konservativt beräknade då miljontals människor finns i flyktingleder, krigszoner och andra platser vi inte har någon tillgång till, sa Michaëlle de Cook, seniorstatistiker vid ILO, i samband med att rapporten publicerades.

Det är inte bara hundra år sedan som ILO grundades, det är också ett sekel sedan världen trodde sig ha vänt det allra mest avskyvärda fenomenet i människans historia ryggen. Men liksom då, i kölvattnet av första världskrigets slut, är tiderna helt andra 2019. En tid då slaveri är en mer lukrativ bransch att etablera sig i och inkomstbringande än många befarat, enligt ekonomen och ”slavforskaren” Siddharth Kara. I sin kartläggning Modern Slavery konstaterar han att slavindustrin omsätter cirka 150 miljarder dollar – årligen.

– Mänskligt liv har blivit mer av en förbrukningsvara än någonsin tidigare. Slavar kan skaffas, utnyttjas och kastas bort inom relativt snabba tidsperioder och ändå inbringa stora profiter till deras utsugare, säger Siddharth Kara till The Guardian.

Kara pekar på globala brister i kampen mot slaveriet som huvudorsaken till att fenomenet tillåts leva vidare.

– Om inte slaveri uppfattas som en kostnadseffektiv och högriskform av arbetsutnyttjande, kommer denna verklighet inte att förändras, säger han.

Från fredspris till klimatkris

Ett av de sista halmstråna för världens otaliga miljontals mänskliga exploaterade är det globala samfundets samverkande organ. Däribland ILO, en organisation som FN:s nuvarande generalsekreterare Antonio Guterres menar förblivit ”en trovärdig röst” som ”öppnar dörrar och krossar glastak”, däribland för kvinnor som i kampen för ”social rättvisa i världens alla hörn”.
En kamp som ILO behöver hjälp i, menar Guterres och håller fram globala utbildningssatsningar som ett måste, samtidigt som nya sociala skyddsnät måste stöpas för planetens nya generationer.

För 50 år sedan – 1969 – tilldelades ILO Nobels fredspris. 50 år senare är det dags för hundraårskalas med utsikt över en värld inkastad i en förutsägbar men undermåligt motarbetad klimatkris. Och i vad som av en enig forskarkår kallas klimatets och ekologins elfte timma är världens behov av organisationer som vågar ta politiskt omoderna ord som ”social rättvisa” och ”klimaträttvisa” i sin mun.