Den 19 mars markerar årsdagen av den USA-ledda och folkrättsvidriga invasionen av Irak 2003. Vad som följde var ett vekt och uppgivet motstånd från den irakiska armén som efter att diktatorn Saddam Hussein och dennes klan gick under jorden inte såg några större anledningar att bekämpa inkräktarna.

USA:s president och terror­arkitekt George W Bush fann visserligen inga bevis för massförstörelsevapen eller anläggningar för anrikning av uran, en förutsättning för kärnvapen – så invasionen förvandlades snabbt till ”en befrielse” av Irak. Carl Bildt, fram till maj 2003 knuten till den amerikanska krigslobbyn och opinionsbildare till invasionens favör månaderna innan USA:s angrepp, frågade sig den 6 juli 2016 på Twitter:

”Skulle Irak, Mellanöstern och världen ha varit en bättre eller värre plats om Saddam Hussein hade fått fortsätta? Debatten fortsätter.”

Debatt eller inte, så inrättades ett illa förberett övergångsstyre i kölvattnet av de allierades militära seger för att täppa igen hålet efter Saddam Husseins absoluta maktutövning. En grön zon inrättades i centrala Bagdad vilket snart inte bara bildade en militär vägg mot övriga Irak, utan även reste en mur mot verkligheten.

Ett förödande misstag i sig, men inget i klass med beslutet som fattades den 16 maj 2003. 

Portat parti 

I kölvattnet av Andra världskriget och i Nazitysklands ruiner ville de segrande makterna rensa Tyskland från offentliganställda med medlemskap i eller kopplingar till nazistpartiet. Lika­dant blev det i post-Saddams Irak: samtliga – oavsett nivå i den beslutsfattande näringskedjan – med kopplingar till det snabbt förbjudna Baathpartiet avskedades.

I praktiken innebar det USA- initierade – och av USA:s sände­bud till Irak Paul Bremer genomförda – beslutet att massavskeda 100 000 regeringsanställda och arméföreträdare samt personer knutna till organisationer och ­civilanställda läkare, ­lärare, idrottsrörelsen och anställda inom olika avdelningar av den offentliga sektorn. I sunn­dominerade områden gjorde lärar­bristen att elever bara stirrade upp mot tomma katedrar.

När det gäller nedmonteringen av hela Iraks armé skrev Paul Bremer i ett brev till USA:s president George W. Bush:

”Tillsammans med ett parallellt initiativ att nedmontera Saddams militära och underrättelsetjänststrukturer vill jag understryka att vi menar allvar.”

Kritiken kom emellertid omgående och bland annat Washington Post-reportern Bob Woodward beskriver i boken State of Denial hur varningsklockorna ringde från flera håll om avbaathifieringens risker och potentiella konflikter. Bland annat International Crisis Group var kritiska och menade i en rapport från 2003 att ”avbaathifieringspolitiken inte bara undergrävde övergångsregeringens legitimitet – utan samtliga framtida regeringar som exkluderar människor på grund av tidigare samröre med Baathpartiet, utan att vara dömda för något brott”.

Baathpartiet var i Saddam Husseins Irak något mer än bara det statskontrollerande partiet. Baathrörelsen har sitt ursprung på 1940-talet med syfte att ena arabiska folk och länder, inspirerade av allt ifrån Karl Marx, Friedrich Nietzsche, franska revolutionen och italienska Risorgimento-rörelsen som förenade olika delstater under en och samma flagg på 1800-talet.

Tog makten efter kupp

Kontrollen över partiet – och i förlängningen Irak – övertogs av Saddam Hussein under sommaren 1979 då han riskerade att hamna i maktskugga och istället via en kupp tillskansade sig makten. Över 20 högt uppsatta Baathledare skickades i döden, dömda för landsförräderi efter att ha anklagats för illegalt samröre med Baathpartiet i grannlandet Syrien.

Efter det – och med ett utdraget och blodigt krig mot grannlandet Iran i antågande – blev snart samröre med Saddam Husseins omstöpta Baathrörelse i praktiken ett måste och en förutsättning för att säkra vissa tjänster, kunna arbeta utomlands eller undvika politisk förföljelse på grund av misstankar om att vara kritisk mot den framväxande paranoida diktaturen.

Olika svar

Frågan om huruvida avbaathifieringen var ett kollektivt skuldbeläggande eller en nödvändig utrensning av en medansvarig maktklick får olika svar beroende på vem som svarar.

Bedömare är däremot tämligen överens om att de tusentals exkluderade, och deras ekonomiskt, socialt och politiskt hopplösa läge i ett alltmer laglöst Irak, spelade stor roll för de många sunnimuslimska miliser som växte fram under mitten av nollnolltalet.

Särskilt förödande blev nedmonteringen av armén. I Saddam Husseins Irak erhöll militärer ekonomisk trygghet och social status. Tusentals sparkade militärer blev därför en stor bidragande orsak till att Iraks arbetslöshet sköt i höjden i mitten av nollnolltalet. ­Ilskan från uppsagda ex-militärer och statsanställda blev heller inte mindre av USA-initierade beslut att exempelvis tysta radikala shiitiska tidningsröster. 

Ett beslut signerat Paul Bremers budskap om hårda nypor, men med långsiktiga följder i verkligheten – exempelvis ökad sekterism, massarbetslöshet och kollektiv bestraffning.

Den stora mängden arbets­lösa irakiska militärer, varav många högt profilerade och rankade, värvades först av löst samman­satta, merparten sunnidominerade, miliser för att senare ansluta sig till Islamiska staten. Deras kunskaper och erfarenheter från ett åttaårigt krig mot Iran och två mot USA var förstås till stor hjälp för den framväxande terrorsekten. 

Enligt uppskattningar gjorda av al-Bayaninstitutet i Bagdad var 25 av IS 40 högsta ledare gamla Baathmedlemmar när rörelsen var som störst.

– Tidigare Baathister spelade en viktig roll i IS ledarskap, sa 
J M Berger, medförfattare till ISIS: The State of Terror och knuten till Brookings Institute, till National Post.

Islamiska statens skräckvälde befinner sig efter många år av illdåd, förföljelse av minoriteter och krigföring i Irak, Syrien och Turkiet på upphällningen. Debatten om hur västvärlden ska behandla före detta IS-krigare med europeiska pass pågår för fullt. 

Det återstår dock att se hur morgondagens dom av avbaathifieringens följder kommer att låta och hur stor roll USA:s initiativ att över en natt döma tusentals irakier till arbetslöshet och brist på framtidstro får. Oavsett hur enskilda personers samröre med Saddam Husseins despotiska styre såg ut, och hur organiserat det var, visade det sig att beslutet snabbade på Iraks sammanbrott och lade grunden till IS framfart.

Miljontals döda

Siffrorna när det gäller antalet döda sedan invasionen 2003 och fram till i dag vittnar emellertid om en smärre humanitär katastrof: den medicinska tidskriften The Lancet rapporterade 2004 och 2006 om att krigets och ocku­pationens första fyra år kostade 600 000 irakier livet – i olika epidemier. I sin helhet landar Global Exchanges sammanställning på drygt två miljoner dödsoffer.

USA-generalen Tommy Franks, som ledde den inledande fasen av invasionen 2003, svarade under en pressträff att militären inte höll någon officiell räkning över antalet döda. Amerikanska sammanställningar har emellertid gjorts och summerat antalet döda under och i invasionens efterspel till runt 10 000 personer, långt under The Lancets sammanräkning. 

Sajad Jiyad, senior researcher vid al-Bayaninstitutet, knyter an till avbaathifieringen:

– USA förstod inte innebörden av konceptet: ”Håll dina vänner nära, men dina fiender ännu närmare”, säger han till National Post.

Han försvarar visserligen den primära tanken och nödvändigheten med en avbaathifiering, särskilt eftersom en omorganisering av Iraks armé var nödvändig. Men dess lå ngsiktiga konsekvenser kan inte bortses ifrån:

– Som organisation hade IS aldrig kunnat existera utan före detta baathister, säger Sajad Jiyad.

Källor i urval: 
National Post, NY Times, Global Exchange, Brookings Institute, Strategic Studies Institute, The National, International Crisis Group

Litteratur:
The Fall of Baghdad (2005) Jon Lee 
Anderson, Penguin
ISIS: The State of Terror (2015) 
Jessica Stern/J.M. Berger, Ecco
Mortality after the 2003 invasion of Iraq (2006) Gilbert Burnham (red), The Lancet
State of Denial (2006) Bob Woodward, Simon & Schuster