Venezuelas oppositionsledare och självdeklarerade interimspresident Juan Guaidó har höjt insatserna i spelet om den politiska makten. Upplopp och konfrontation mellan civila och militär präglar vardagen samtidigt som omvärldens roll – och ansvar – blir allt tydligare.
VENEZUELA/ANALYS Under de senaste dygnen har en liten fraktion avhoppade militärer halat ut husarrestsförvisade oppositionsledare samt ställt sig bakom Guaidós uppmaning att ta till gatorna och marschera i riktning mot presidentpalatset Miraflores.
Minst ett tragiskt dödsfall har kunnat konstaterats som följd av militärens behandling av civila demonstranter, något som Guaidó torde ha varit fullt medveten om kunde ske när han i gryningen i tisdags talade om inledningen av det sista kapitlet i befrielsen av Venezuela.
Att militären till syvende och sist bär ansvaret för eventuella civila dödsfall är givet, men Juan Guaidós flagranta användning av civila som mänskliga bondpjäser i jakten efter att knuffa ner kungen – president Nicolás Maduro – från schackbrädan torde väcka en rad frågetecken om den tidigare talmannen för det numera stängda nationalförsamling.
Vikten av det större perspektivet är lika givet i det upptrappade läget i huvudstaden Caracas med omnejder: som kungapjäser i varsin ände av schackbrädet har såväl Guaidó som Maduro begränsad rörelsefrihet – till skillnad från respektive sida drottning, Rysslands president Vladimir Putin och USA:s dito Donald Trump. Två potentater som knappast gjort sig kända för saklighet och eftertanke före konfrontation och överilade slutsatser.
Att Guaidó gjort sig beroende av USA:s stående hot om en amerikansk intervention, något Trump kallar ”det ultimata stödet”, kan visserligen rendera honom nyckeln till Miraflores – men riskerar att på sikt underminera hans legitimitet och självständighet gentemot västvärlden i allmänhet och USA:s framflyttade och stärkta position i ett alltmer högervridet Latinamerika i synnerhet.
Till skillnad från schackbrädets slagfält är Venezuelas avgrundsdjupa kris och smärtsamt ovissa framtid allt annat än svartvit. Båda parter är villiga att fläcka ner det med blodröda kulörer för att gå segrande ur kampen om makten, vilket gör omvärldens ansvar och roll som objektiv medlare alltmer efterfrågad. Någon objektiv och trovärdig medling är emellertid bortkastad i kölvattnet av västvärldens – däribland Sveriges – omedelbara uppslutning kring Guaidó.
De enda som i realiteten kan påverka situationen är de som vinner mest på en upptrappad konflikt: Ryssland och USA. Två stater med vetomakt i FN:s tandlösa säkerhetsråd.
