DEBATT Den israeliska arméns mord på obeväpnade palestinska demonstranter utmed Gazas gräns mot Israel kan utgöra krigsbrott. Det konstaterar FN:s Råd för mänskliga rättigheter i en rapport som tyvärr inte fått den uppmärksamhet i vår del av världen den förtjänar. Rapporten bygger på 325 intervjuer och möten med offer, vittnen, regeringsföreträdare och medlemmar av civilsamhället på alla sidor i konflikten, samt genomgång av mer än 8 000 dokument.
I korthet har människor i Gaza sedan den 30 mars förra året varje vecka demonstrerat mot Israels avspärrning och utarmning av området, och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Demonstrationerna har redan från första stund mötts med skarp eldgivning av den israeliska armén och redan ett par dagar efter att den israeliska sångerskan Netta Barzilai vunnit Eurovisionsschlagern för Israels räkning mördade armén på detta sätt 62 obeväpnade demonstranter. Antalet dödade är vid det här laget uppe i runt 250, varav minst 50 barn, medan 23 600 människor skadats av våldet, enligt en FN-rapport (OCHA). Och våldet fortsätter.
FN-rapporten konstaterar att en påfallande stor del av de drabbade skjutits på långt avstånd, ofta flera hundra meter från gränsen mot Israel och då de inte utgjort något hot mot vare sig de israeliska soldaternas liv eller mot staten Israels säkerhet. I många fall har offren varit på väg bort från området eller sysselsatta med saker som att dela ut vatten eller hjälpa skadade. Såväl barn som medicinsk personal och journalister, som med tydlig klädsel visat sin roll på platsen, har skjutits av de israeliska prickskyttarna, liksom handikappade med kryckor och rullstolar. Rapportens slutsats blir att dessa riktade mord utförts med mycket tydlig avsikt och helt emot internationell lag – och därför sannolikt utgör krigsbrott.
Internationell rätt medger bara skarp eldgivning för att skingra folkmassor om dessa utgör ett omedelbart och dödligt hot mot soldaterna. Rapporten påpekar förvisso att myndigheterna i Gaza misslyckats att hindra demonstranter från att kasta sten på soldater och skicka in brinnande drakar som satt eld på israelisk egendom – men inget av detta har utgjort något sådant hot. Totalt har fyra israeliska soldater skadats, men inga israeliska civila. Det israeliska våldet har varit omotiverat, opropotionerligt och riktat även mot skyddade civila objekt.
Även blockaden av Gaza som helhet utgör, enligt FN-rapporten, ett brott mot internationell rätt. Blockaden underminerar människors hälsa och hindrar den palestinska sjukvården att få de resurser man behöver för att kunna hantera, inte bara alla de skadade av eldgivningen – till exempel behöver många av de runt 940 skjutna barnen avancerad vård! – utan också operationer, cancerbehandling och den civila vården som helhet. Vårdbehövande hindras aktivt av de israeliska myndigheterna att söka hjälp utanför Gaza, viktiga cellgiftbehandlingar får ske med nedkortade kurer eller inte alls, och många nödvändiga mediciner för allehanda tillstånd håller på att ta, eller har redan tagit, slut. Slutligen har de drabbade i Gaza små eller inga möjligheter att söka juridisk upprättelse och kompensation i israeliska domstolar – bland annat genom att de helt enkelt hindras från att komma dit.
FN-rapporten ger några tydliga rekommendationer:
• Israels armé måste omedelbart sluta skjuta demonstranter om dessa inte utgör något omedelbart eller dödligt hot – vilket hittills inte varit fallet. Dödandet av demonstranter måste underställas en opartisk och oberoende granskning av myndigheterna i Israel.
• Gaza måste få importera de mediciner och den sjukvårdsmateriel som är nödvändig för att hantera den alarmerande situationen på sjukhusen.
• FN och dess medlemsländer måste aktivt stödja sjukvården i Gaza.
• FN:s Kommissionär för mänskliga rättigheter måste sammanställa information om misstänkt ansvariga personer för våldet och tillställa den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) i Haag underlag för eventuellt inledande av en rättsprocess.
• Personer som identifierats som ansvariga för brott bör åläggas sanktioner, som inreseförbud, i FN:s medlemsländer – vilka bör använda sin juridiska auktoritet för att få dem lagförda.
Kommer den svenska regeringen att lyssna på och följa dessa rekommendationer? Eller kommer man att bara blunda och låta allt fortsätta? Den kompakta tystnaden från såväl regeringen, som opposition och media, är tyvärr i nuläget mycket oroande.
