Torsdagsmorgonen den 14 mars samlades människor i Derry för att gemensamt gå mot Guildhall i city för att ta emot beskedet om åtal skulle väckas eller ej. Längst fram gick de anhöriga. I händerna höll de stora svartvita foton på de familjemedlemmar som sköts ihjäl den 30 januari 1972. 

Förväntningarna var stora och sorgen uppenbar när det stod klart att endast en soldat kommer att ställs inför rätta. Vicekorpral F åtalas för mord på Jim Wray och William McKinney, samt mordförsök på Joseph Friel, Michael Quinn, Joe Mahon och Patrick O’Donnell. Enligt Nordirlands åklagarmyndighet Public Prosecution Service finns det inte tillräckliga bevis för att väcka åtal mot övriga soldater eller mot de två medlemmar ur Officiella IRA (IRA hade 1969 splittrats i två grupper, Officiella IRA och Provisoriska IRA) som också avlossat skott den dagen. De anhöriga undersöker nu möjligheten att överklaga beslutet.

Soldaterna ohotade

Bloody Sunday – den blodiga söndagen – utreddes under ledning av Lord Saville i tolv år och 2012 beslutade den nordirländska polisen PSNI att starta en mordutredning. Saville-utredningen kom fram till att inget av dödsoffren hade utgjort något hot mot soldaterna och innebar därmed den upprättelse anhöriga länge strävat efter.

Men utredningen kom också fram till att befälhavare eller politiker i stort sett inte kunde klandras för händelserna. 
Bloody Sunday började som en medborgarrättsmarsch, organiserad av the Northern Ireland Civil Rights Association, mot internering utan rättegång, och slutade med att ett brittiskt elitförband, Support Company i Parachute Regiment, mejade ner och dödade 13 demonstranter.

Gummikulor och sten

Dagen hade börjat bra, och stämningen var god när folk samlades vid 15-tiden vid Bishop’s Field i bostadsområdet Creggan. Arrangörerna hade i sista stund ändrat demonstrationsrutten – istället för att försöka nå the Guildhall Square i city skulle talen hållas vid Free Derry Corner. När delar av demonstrationen nådde de barrikader som armén upprättat bröt kravaller ut.

Stenkastning besvarades med gummikulor och vattenkanon men kravallerna blev inte värre än de vanligtvis var i Derry, och de flesta demonstranterna begav sig vidare för att lyssna på tal av bland andra Bernadette Devlin och Eamonn McCann. 

Omkring 16.10 körde en grupp soldater in i bostadsområdet Bogside för att gripa så många som möjligt av dem som deltagit i kravallen på order av överstelöjtnant Derek Wilford, befälhavare för de fruktade fallskärmsjägarna som först den morgonen anlände till Derry. Han hade tidigare reagerat på vad han tyckte var en vek hållning från armén i staden gentemot de som deltog i kravallerna, och menade att hans soldater minsann inte skulle agera som ”tant Sally”. Ordern han gav gick stick i stäv mot vad hans överordnade hade beslutat. I kombination med att arresteringarna utfördes av ett elitförband som var tränat i att skjuta för att döda och som hade invaggats i tron att de skulle mötas av beväpnade paramilitärer, fick ordern ödesdigra konsekvenser.
22-åriga Jim Wray, som soldat F nu åtalas för att ha mördat, sköts i ryggen och dödades av ett andra skott när han redan låg allvarligt skadad på marken.

Soldat F åtalas också för mord på den 27-åriga amatörfotografen William McKinney som även han sköts i ryggen. Mycket tyder på att soldat F också dödade 17-åriga Michael Kelly – kulan Kelly dödades med fastnade i hans ryggrad och kunde knytas till ett vapen som använts av soldat F.

Otillräckliga bevis

Utredningen skriver att de ”inte hyser några tvivel” om att soldat F dessutom sköt Patrick Doherty och Bernard McGuigan – McGuigan sköts i bakhuvudet när han försökte komma till Dohertys undsättning. Saville-utredningen skriver vidare att det dessutom råder ”hög sannolikhet” för att soldat F också sköt och skadade Patrick Campbell och Daniel McGowan, samt att soldat F ”inte sköt i panik eller av rädsla”.

Trots Savilleutredningens övertygelse om hans skuld även i dessa fall menar åklagarmyndigheten att det inte finns tillräckliga bevis för att åtala honom för dem. Bland annat för att en annan soldat som kunde identifiera soldat F som den som skjutit skotten, soldat G, nu avlidit, men också för att vittnesmål som gavs till Savilleutredningen inte får användas i åtalet. 

Saville-utredningen var inte den första utredningen av Bloody Sunday. Redan i februari 1972 tillsatte dåvarande brittiska premiärministern Edward Heath en tribunal som resulterade i Widgery-rapporten, som av anhöriga sågs som en svartmålning av de dödade samt ett rättfärdigande av arméns agerande. Därmed började familjernas långa kamp för rättvisa. 

1992 bildades The Bloody Sunday Justice Campaign (BSJC) som ställde tre krav: Krav på en ny utredning, ett formellt erkännande om att alla offer varit oskyldiga, samt att soldaterna som skjutit skulle ställas inför rätta.

Kampen inte över

1998 fick de igenom sitt första krav. Några månader innan det nordirländska fredsavtalet Långfredagsavtalet undertecknades tillsattes en ny utredning av dåvarande premiärminister Tony Blair. I samband med att Saville-utredningen offentliggjordes den 15 juni 2010 stod det klart att deras andra krav också hade mötts – de dödade hade varit oskyldiga och inte utgjort något hot mot soldaterna som sköt dem vilket också erkändes i den ursäkt som dåvarande premiärministern David Cameron riktade till de anhöriga.

I och med åtalet mot soldat F har The Bloody Sunday Justice Campaigns tredje krav delvis mötts. Men många i Derry är besvikna och bara några timmar efter beskedet offentliggjorts sprayades budskapet ”Utan rättvisa, ingen fred” på Free Derry-landmärket. Besvikelsen handlar inte bara om att endast en soldat åtalas utan också om att de ansvariga befälen, eller de politiska ledarna i såväl Belfast som London, undkommer ansvar. För de anhöriga är kampen för rättvisa inte över. John Kelly, bror till den dödade Michael Kelly som sannolikt också dödades av soldat F, sade under presskonferensen efter att åtalsbeskedet lämnats: 

– Det här är inte slutet. Vi kommer att fortsätta och förhoppningsvis ställa resten av förövarna inför rätta.