Orden smattrar som hagel när sudanesiska Hiba pratar. Hon hinner nästan inte dra efter andan. Under dygnet som gått har sömnen inte infunnit sig – adrenalinet pumpar genom kroppen och håller henne vaken.
– Det är ett historiskt ögonblick, en enorm vinst. Vi gjorde det, säger Hiba, som inte vill uppge sitt riktiga namn av säkerhetsskäl, när TT når henne via telefon under torsdagen.

Bara ett par timmar tidigare hade Sudans försvarsminister Awad Mohamed Ahmed Ibn Auf framträtt i en statlig tv-kanal. Han kom med rappa besked: armén har genomfört en statskupp. Sudans president Omar al-Bashir, som själv grep makten i en militärkupp 1989, har satts i husarrest. Politiska fångar ska släppas fria.

En militär övergångsregering har etablerats, och nya val ska hållas inom två år, lät löftet.

"Våld utan proportion"

Hiba, som i flera månader deltog i protesterna i sin hemstad Khartoum, befinner sig nu i ett annat afrikanskt land.

Men för några månader sedan stod hon själv på gatan och skanderade ”fred, frihet och rättvisa” med sina vänner. Plösligt började kulorna vina omkring henne. Demonstranterna hade blivit omringade och attackerade.

Intill Hiba segnade en man plötsligt ner. Han hade blivit skjuten i nacken, eller i huvudet – hon såg inte säkert. Det var så mycket blod, säger hon.
– Våldet var helt oproportionerligt. Trots det var vi konsekventa med att protesterna skulle fortsätta på ett fredligt sätt, det är egentligen helt otroligt att vi lyckades, trots alla provokationer. Men vi ville inte vara som dem.

Enligt officiella siffror har drygt 30 personer dödats sedan protesterna bröt ut. Andra, bland annat en sudanesisk läkarfackförening, talar om minst 65 personer.

I mitten av december – vaggan av det som skulle komma att utvecklas till en folklig revolt som saknar motstycke i Sudans moderna historia – var det de borttagna subventionerna på livsmedel och drivmedel som eldade på protesterna.

De plötsliga prisökningarna drabbade de redan ansträngda sudaneserna hårt. Långa inbördeskrig har präglat landet i årtionden – dödat och härjat, och utarmat statskassan. 2011 bröt sig den resursrika södern loss och bildade det självständiga Sydsudan, vilket fick inflationen i Sudan att löpa amok.

En ackumulering

För Hiba var de ekonomiska svårigheterna bara toppen av ett isberg. På gatorna i Khartoum såg hon hur en ilska kopplats lös, som bubblat under ytan i årtionden.

Under Omar al-Bashirs tid vid makten har meningsmotståndare förföljts, fängslats och torterats. Yttrandefriheten har varit strikt begränsad, pressfriheten nästan obefintlig. I landets godtyckliga applicering av sharialagar har hårda straff dömts ut för smärre brott, bland annat offentlig piskning.

För kvinnor har situationen varit särskilt svår. Under den hårda lagen om allmän ordning har polisen fått mandat att ingripa mot kvinnor som de anser klär sig ”oanständigt”. I vissa fall har det räckt att gå klädd i byxor för att riskera piskrapp.
– Regimens mål var att förtrycka kvinnor så mycket som möjligt, säger Hiba, och fortsätter:

– Men det värsta har varit regimens syn på folket. De är så nedlåtande mot oss. De beter sig som om de äger landet, och vi, folket, är andra klassens medborgare. Nivån av respektlöshet är förbluffande.

På så vis har revolten i Sudan varit mänsklig snarare än politisk, tycker Hiba. Den har varit ett sätt för folket att återerövra de värderingar som makten försökt radera – värderingar om mångfald, empati och gemenskap.
– Det är en revolution av sinnet, en revolution av vårt kollektiva medvetande. Det är folkets revolution, i ordets alla bemärkelser, säger hon.

Folkets revolution

Torsdagens besked om en statskupp orsakade glädjeyra på Khartoums gator.
Den byttes snart ut mot en växande oro. I sitt tal till nationen utlyste den nye interimspresidenten, den förre försvarsministern Awad Mohamed Ahmed Ibn Auf, nationellt undantagstillstånd och nattligt utegångsförbud.

Planen var att han skulle leda landet under en övergångsperiod, men beskedet utlöste nya protester hos demonstranterna som kräver en civil regering. Bara en dag efter att presidenten avsatts lämnade Ibn Auf över ledarskapet till generallöjtnant Abdel Fattah Abdelrahman Burhan.

Ibn Auf har länge varit allierad till Omar al-Bashir, och har, precis som den avsatta presidenten, anklagats för medverkan i folkmordet i Darfur.
Den sammanslutning av fackföreningar som antagit rollen som rörelsens ledare, SPA, har i flera kommunikéer uppmanat folket att inte släppa taget om revolutionen.

”Genom den här interna militärkuppen har regimen reproducerat samma ansikten och institutioner som vårt modiga folk har revolterat mot. Vi avvisar kategoriskt uttalandena från kuppledarna”, skriver de.

Hiba följer förloppet genom medier, sin familj och sina vänner. Hon vet inte vad som kommer att hända nu. Hon vet bara vad hon hoppas på: en övergångsregering som tjänar folket, med demokratisering som mål. Ett slut på de förödande inbördeskrigen. Självständiga juridiska institutioner.

– Nu lägger vi vårt hopp till historien, och till den känsla av nationell gemenskap som uppstått under de här månaderna. Det här är inte första gången Sudan störtar en regim, vi har gjort det förr, säger hon, men tillägger en försiktig brasklapp:

– Vi har inte råd med en ny diktatur som ersätter den gamla. Vi sudaneser har offrat för mycket.