I förra veckan röstade riksdagens utbildningsutskott för ett återinförande av ordningsbetyg. Regeringen är än så länge emot ett införande, men eftersom det finns en riksdagsmajoritet som är för är det möjligt att riksdagen kommer tvinga fram ordningsbetygen. Det skulle förstås vara en seger för Liberalerna som länge propagerat för ett återinförande. Kanske ser major Björklund det också som en lämplig sista seger innan han gör sorti som partiledare i höst.

1969 avskaffades ordningsbetygen i den svenska skolan. Samtidigt skedde en modernisering av hela skolväsendet, den klassiska studentexamen med skriftliga prov försvann och vi fick en ny läroplan med ett starkare fokus på demokrati och självständigt tänkande. Sedan dess har det med ojämna mellanrum poppat upp förslag om att återinföra ordningsbetygen, ofta med någon vag hänvisning till det allmänna stöket och elevernas brist på uppfostran. Att denna diskussion återigen väcks nu är kanske inte så konstigt med tanke på att vi lever i en tid där auktoritära idéer är på modet, men det är inte desto mindre nedslående.

Utbildningsminister Anna Ekström är tveksam eftersom hon menar att det skulle innebära ännu mer administration för en redan hårt belastad lärarkår. Det är ett rimligt motargument, men det kan knappast vara den viktigaste anledningen. Huvudargumentet måste vara att vi inte ska ha en skola som skuldbelägger elever som har svårt att sitta still, som pratar högljutt eller som har mössa på sig i klassrummet. Skolan ska vara jämlik och då kan vi inte premiera elever som har fått lära sig hemifrån att sitta raka i ryggen och räcka upp handen innan de talar. Det kan ibland handla om klasskillnader. Men det kan också handla om många andra saker, som att olika personer är olika bra på att tolka sociala koder och att anpassa sig efter rådande normer.

Skolan måste vara en plats där alla elever har möjlighet att utvecklas och växa utifrån sina egna förutsättningar, inte en disciplinär uppfostringsanstalt.   

Det finns dessutom inga belägg inom forskningen för att ordningsbetyg skulle ha en positiv effekt på studieresultaten. Redan 1992 gjordes en utredning om att återinföra ordningsbetygen som landade i att det skulle få mer negativa än positiva konsekvenser för de stökiga eleverna. Och för drygt tio år sedan konstaterade forskaren Christian Lundahl i en intervju i Lärarnas tidning att ordningsbetygen inte går i linje med den syn på kunskapsinhämtning som återspeglas i de moderna läroplanerna. “Var går skillnaden mellan sunt kritiskt tänkande och bristande ordning? Det kan bli en svår pedagogisk fråga att förklara för eleverna. Det kan finnas en risk att de drar sig för att invända, opponera, kommentera och säga vad de tycker”, sa han bland annat. Det är en invändning som är lika aktuell i dag som den var då.

Grundfrågan är vad vi vill ha för typ av skola. Vill vi ha en skola där eleverna lär sig att stå i raka led, att göra exakt som lärarna säger och att aldrig ifrågasätta? Eller vill vi ha en skola som tar hänsyn till elevers olika bakgrunder och olika behov, som inte är fyrkantig utan där varje lärare tvärtom försöker se vad varje elev behöver för stöd för att kunna ta till sig kunskaper och utvecklas? Om vi väljer det sistnämnda borde vi istället för ordningsbetyg satsa på en skola med mindre klasser, där lärarna får mer tid att planera lektionerna så att de känns meningsfulla och roliga. Det är så vi kan skapa lugn och ro i klassrummen, inte genom att skrämma eleverna till lydnad.