Det handlar om vanliga människor ‒ mödrar, fäder, systrar, söner, döttrar, bröder, vänner. Men de är extraordinära människor som har modet att stå upp för alla andras rättigheter. Förra året dödades 321 av dem, skriver Michel Forst, FN:s särskilda rapportör om situationen för människorättsförsvarare, i denna kommentar.
MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER Morden var direkt kopplade till det arbete personerna utfört för att var och en av oss ska kunna åtnjuta våra mänskliga rättigheter. Oräkneliga andra utsattes för tortyr, våldtäkter och hot för det arbete de utför för att skydda sina egna och andras mänskliga rättigheter.
Faktum är att 2018 var det dödligaste året hittills för människorättsförsvarare sedan FN började att kartlägga de utmaningar de möter, genom att inrätta en särskild rapportör om situationen för människorättsförsvarare.
Det borde inte vara så här.
Förra året fyllde FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna 70 år och samtidigt hade det gått 20 år sedan FN:s deklaration om människorättsförsvarare antogs. Den senare klargör att människorättsförsvarare ska skyddas i sitt arbete. Deklarationen riktar sig inte enbart till stater eller till människorättsaktivister, utan till alla. Den visar att vi alla har en roll att uppfylla som människorättsförsvarare och betonar att det handlar om en global rörelse som involverar oss alla.
Det är en uppgift där vi inte gjort bra ifrån oss.
Mänskliga rättigheter borde inte behöva försvarare och människorättsförsvarare borde inte behöva skyddas från förtryckande regeringar, korrupta företag och skeva juridiska system. Men det här är en ofullkomlig, mänsklig värld.
Sedan år 2000 när den särskilda rapportören om situationen för människorättsförsvarare inrättades och vi började göra kartläggningar har det gjorts framsteg. Det har förts en omfattande diskussion om hur dessa modiga människor ska skyddas, och det finns skyddsmekanismer för människorättsförsvarare och journalister i ett begränsat antal länder.
Tyvärr är dessa ofta inte korrekt tillämpade eller finansierade.
Det är omöjligt att granska hur situationen ser ut för varje enskild människorättsförsvarare och hur de behandlas av myndigheterna. Men vi kan följa utvecklingen.
Den 23 oktober förra året berättade Julián Carrillo för en vän att han trodde att han var övervakad och att han skulle gå under jorden. Han var en människorättsförsvarare som tillhör ett ursprungsfolk i delstaten Chihuahua i Mexiko. På kvällen den 25 oktober återfanns hans kropp. Han hade skjutits ihjäl med flera skott.
Den 22 augusti förra året sköts Annaliza Dinopol Gallardo ihjäl utanför universitetet Sultan Kudarat i Tacurong i Filippinerna. Hon hade varit aktiv i kampen för markrättigheter och lämnade efter sig fyra barn.
Mordet på Julián Carrillo visar på en av de tydligaste trenderna. Över två tredjedelar av människorättsförsvararna ‒ hela 77 procent ‒ har mördats när de aktivt försvarat mark, miljö och ursprungsbefolkningars rättigheter i samband med stora projekt som utvinningsindustri eller stater står bakom.
Mordet på Annaliza Dinopol Gallardo visar på en annan trend ‒ att antalet attacker mot kvinnor och flickor som är människorättsförsvarare ökar. I den senaste rapporten som jag presenterade för FN:s människorättsråd framhåller jag att förutom de hot som deras manliga kollegor möter så utsätts kvinnliga människorättsförsvarare också för sexuella trakasserier både från statliga och icke-statliga aktörer, och även i deras egna rörelser.
De utsätts för förtalskampanjer där deras omsorg om sina egna familjer ifrågasätts, de utsätts för sexuella övergrepp och våldtäkter, militärt våld och även att deras barn utsätts för trakasserier.
Att förändra allt detta är vår uppgift för framtiden. Skyddsmekanismer för människorättsförsvarare och journalister måste bli korrekt tillämpade och finansierade på nationell nivå.
Vi måste stärka människorättsförsvararna och öka kapaciteten hos dem som har ansvar för att skydda dem. Vi behöver också förbättra mekanismerna för ansvarsutkrävande.
För att verkligen kunna skydda människorättsförsvararna måste vi också inse att var och en har sina utmaningar som är specifika för deras enskilda omständigheter. Det finns ingen universallösning för att kunna säkerställa att varje människorättsförsvarare kan utföra sitt arbete utan hinder.
Vi måste inse att människorättsförsvarare, liksom alla vi andra, lever i en modern, sammanlänkad värld.
Att skydda dem innebär att täcka alla aspekter av deras säkerhet: den fysiska, psykologiska och digitala. Det innebär också att det behövs flexibilitet. Det innebär även att skyddet måste omfatta familjer och de grupper och organisationer som de tillhör. Vi behöver tala med dem för att veta vad de behöver för att känna sig trygga.
Under de senaste åren har världen tagit en oroande vändning bort från respekten för de mänskliga rättigheterna. I allt högre grad blir grupper inåtvända och nationer nationalistiska. Vi behöver människorättsförsvararna nu mer än någonsin. Och de behöver oss.
