VÄSTPAPUA Den humanitära krisen utspelar sig i Västpapuas centrala högländer, på Nya Guineas västra öhalva. Den västpapuanska självständighetsgerillan Organisasi Papua Merdeka (”Rörelsen för ett fritt Papua”, OPM) har trappat upp sina attacker mot indonesiska inrättningar med fokus på vägbyggen som är en del av det så kallade ”Trans-Papua”-projektet, en infrastruktursatsning med avsikt att bygga elva motorvägar och ett tjugotal broar i en av planetens få ännu existerande subtropiska regnskogar.

Människorättskämpen Theo Hasegem beskriver i en intervju med Syre Global en tröstlös situation där västpapuanernas utbredda längtan efter självständighet från Indonesien står och faller med en illa utrustad och organiserad gerilla samtidigt som varje diplomatiskt initiativ till en bredare diskussion med det politiska ledarskiktet i Jakarta konsekvent saboteras ekonomiskt, politiskt, massmedialt och – nu – militärt.

– Läget är akut och försämras hela tiden, säger han.

Militära aktioner mot civila

Allt började med ett brobygge i provinsen Nduga. I december förra året dödades 30 personer i i en attack utförd av OPM. Offren var tillfälligarbetare från ön Sulawesi och anställda av det statliga ägda byggbolaget Istaka Karya. Informationen kring det som i indonesisk press beskrivits som en massaker är knapphändiga eftersom oberoende utredare och människorättsorganisationer inte ges tillstånd att resa fritt av indonesiska myndigheter.

Anställda inom statliga bolag har i tidigare fall agerat som informationsinsamlare åt militären och en teori har varit att OPM dödade arbetare på grund av tillfälligarbetarnas möjliga militära kopplingar.

Västpapua är ett av världens minst bevakade områden och uppgifterna om den försämrade utvecklingen sedan årsskiftet är svår att verifiera, men ögonvittnesskildringar och rapporter sammanställda av västpapuanska gräsrotsrörelser och kristna missionsstationer vittnar om indonesiska truppförstärkningar och systematiska militära operationer.

Den allvarligaste anklagelsen som florerat i kölvattnet av den eskalerade militära konflikten är att Indonesien brukat kemiska stridsmedel. Indonesien har skarpt tillbakavisat uppgifterna och kallat dem för ”falska nyheter”, men fotografier som bland annat Free West Papua Campaign med säte i London förmedlat,  vittnar om brännsår som frätt igenom både klädlager och hud.

”Nduga-provinsen töms”

Klart är att tusentals civila har hamnat i skottlinjen mellan OPM och militären och vittnesmål från den drabbade Nduga-provinsen talar om övervåld och icke-provocerade attacker:

– Militären släppte bomber över en by i Kabobergen. Bomben briserade i luften och dödade tre civila som militären senare påstod tillhörde OPM. Det är inte sant, två av de döda var studenter, båda 18 år, den tredje en jordbrukare, 21 år, berättar Theo Hasegem.

Det väpnade upproret mot den indonesiska armén och regeringens infrastrukturprojekt är knappast till gagn i det långa loppet, menar han – men ser heller inget annat alternativ när det gäller att bryta tystnaden kring utvecklingen i Västpapua.

Den militära närvaron har fördrivit tusentals människor och enligt Free West Papua Campaign har över 30 000 människor tagit sin tillflykt till bergen sedan årsskiftet. De är illa utrustade med förnödenheter, mediciner eller mat och för många havande kvinnor slutade flykten med ett fall över dödens tröskel, enligt Theo Hasegem:

– Många kvinnor som flydde och var gravida tvingades föda i djungeln. I många fall slutade det med att både kvinnan och fostret dog. Det fanns ingen medicinsk personal eller mediciner att bistå dem med.

Enligt Theo Hasegem har hela byar tömts och i ett samhälle har indonesisk militär installerat sig i den enda tillgängliga vårdcentralen och lagt beslag på all medicinsk utrustning.

– Militären blockerar också alla vägar in och ut ur stora delar av Nduga. Hela regionen har tömts, säger Theo Hasegem och understryker att det humanitära läget är akut.

Hittills har FN inte fått till stånd någon oberoende lägesrapport, men i januari öppnade dock Indonesien för att släppa in FN-observatörer i kölvattnet av 1,8 miljoner västpapuanska underskrifter till stöd för en självständighetsomröstning om provinsens framtida öde. För 50 år sedan integrerades den tidigare nederländska kolonin Nya Guinea i det indonesiska statsbygget i strid mot majoritetens vilja.

Känsligt politiskt läge

För Indonesiens president Joko Widodo är utvecklingen i Västpapua särskilt oroväckande då hans återvalskampanj är rest kring löften om säkerhet, jobb och förbättrad infrastruktur. För Widodos räkning är infrastruktursatsningen, främst symboliserad av Trans-Papua-projektet, av en sådan betydelse att det ska färdigställas, om så militären själva måste slutföra asfalteringen av 4 000 kilometer motorväg genom en av planetens minst utvecklade hörn.

– Vi kommer att fortsätta så snart de regionalmilitära och polisiära ledarna säger att områdena är säkrade, sa president Widodo under ett besök i Västpapua i slutet av förra året.

OPM-kommendanten Egianus Kogoya, som lett gerillans operationer i Nduga-provinsen, har emellertid inga planer på att trappa ner:

– Vi kan inte backa nu, sa han i ett videouttalande publicerat i slutet av mars.
Vi kommer inte tveka och ämnar förfölja militär och polis till [regeringen i] Jakarta ger oss självständighet, sa han i uttalandet.

Västpapua – en vit fläck

Indonesien har hittills haft en serie tv-sända presidentdebatter, men inte en enda gång har läget i Västpapua nämnts. Varken när det gäller säkerhetsläget för indonesiska tillfälligarbetare inom bygget av vägar och broar eller det akuta humanitära läget för tusentals civila västpapuaner i Nduga-provinsen.

Den västpapuanska exilregeringen ledd av Benny Wenda har uppmanat till bojkott av presidentvalet den 17 april. Ointresset för Västpapua-frågan är totalt, menar människorättsjuristen Veronica Koman, baserad i Jakarta:

– Makten i Jakarta bryr sig inte om det västpapuanska folket, de bryr sig bara om Västpapuas naturresurser, säger hon till Syre Global.