År 1945 bildades FN för att förhindra framtida världskrig. 1995 samlades världssamfundet i den tyska huvudstaden i hopp om att även här gemensamt kunna undvika en klimatkatastrof. Förhoppningen: ett globalt bindande avtal med satta utsläppsmål och omställningsförpliktelser. Och i japanska Kyoto (COP3) antogs 1997 Kyotoprotokollet där länderna band sig juridiskt att gå samman för att minska utsläppen av växthusgaser till under 1990 års nivåer före år 2012. 

Avtalet blev verklighet efter intensiva förhandlingar mellan industriländer och utvecklingsländer som Kina och Indien. Men det var på andra sidan Atlanten, i världens största ekonomi, som det verkliga hotet mot Kyotoavtalet i allmänhet och globalt klimatarbete i synnerhet visade sig finnas.

Klimatförnekare

George W Bush intog Vita huset med en nykonservativ rörelse i ryggen och omsatte klimat förnekelse i praktisk politik. Förutom Bushadministrationens brott mot folkrätten i och med den illegala invasionen av Irak 2003 och en rakt igenom blodstänkt närvaro i Mellanöstern var USA:s vägran att tillämpa Kyotoavtalet det enskilt största hotet mot globalt klimatsamarbete.

Omvärlden bönföll USA att tillämpa Kyotoavtalet men fick kalla handen med motiveringen att kraven på landets utsläppsminskningar skulle skada den amerikanska ekonomins konkurrenskraft eftersom utvecklingsländer inte ställdes inför lika hårda utsläppskrav. Inför det globala toppmötet i Bonn 2001 (COP6) påminde den tyske förbundskanslern Gerard Schröder Bush och omvärlden om att USA hade ett särskilt ansvar med tanke på sina enorma utsläppskvoter:

– Det är viktigt att USA accepterar sitt ansvar för världsklimatet. De är världens största ekonomi och de största energikonsumenterna, sa han till Los Angeles Times.

Al Gore – som i egenskap av vice president till Bill Clinton hade undertecknat Kyotoavtalet å USA:s vägnar – hade inte bara sett George W Bush beträda Vita huset efter ett skandalöst presidentval 2000, han hade även valt en helt annan linje i klimatfrågan.

– Allt vi tar för givet kanske inte finns kvar till våra barn, sa han under en föreläsning som blev underlag till dokumentärfilmen ”En obekväm sanning” som damp ner som informationsbomb 2006.

Förlorat decennium

Samma år samlades världens ledare i Kenyas huvudstad Nairobi för den tolfte upplagan av COP, ett möte som främst blev hågkommet för ett BBC-reportage om politikers ”klimatturism i Afrika” och makthavares förtvivlat långa avstånd till verkligheten och de vetenskapliga slutsatserna om klimatförändringarnas förödande konsekvenser.

2000-talets första årtionde blev heller inte främst känt som decenniet då mänskligheten gick samman och säkrade en hållbar framtid för sina barn. I stället blev terrorattentaten i New York hösten 2001 startskottet för en våldsspiral som under Bushadministrationens ursäktsvinjett ”kriget mot terrorn” kastade än mer fotogen på redan sjudande konflikter i framför allt Mellanöstern (däribland mellan sunniledda Saudiarabien och shialedda Iran) och utnyttjade ett politiskt förlamat EU som transitterminal för illegala kidnappningar av ”terrormisstänkta” som fördes till fångläger på Kuba, i Egypten och Östeuropa.

På klimatfronten talades det om nollnolltalet som ”det förlorade decenniet” även om förhoppningar väcktes inför klimatmötet i Köpenhamn (COP15). Målet var ett ambitiöst globalt klimatavtal som skulle ta vid då Kyotoavtalet löpte ut 2012. Men fastän USA:s president numera hette Barack Obama och till skillnad från sin föregångare hyste sympati för en skadeskjuten moder jord kunde världens ledare ändå inte samlas kring något slutdokument.

Parisavtalet

Ett antal mindre mål och överenskommelser kom dock till stånd och sedan ”misslyckandet i Köpenhamn” har klimatpolitiken etablerat sig som vår tids verkliga ödesfråga. Ändå dröjde det till 2015 och en intensiv decembervecka i Paris (COP21) tills världssamfundet kom överens om ett avtal som ersatte Kyotoavtalet.

Parisavtalet gav också den blå planetens medborgare skäl att hysa förhoppning för framtiden. The Guardians klimatreporter John Vidal tyckte att 1,5-gradersmålet, bevarande av skog, luftkvalitet, investering i förnyelsebar energi och stöd till utsatta länder i förebyggande syfte visade på en samstämd vilja att äntligen rädda världen undan en total katastrof.

Men han var även förutseende och pekade på att avtalet riskerade att bli en imaginär livbåt som kanske inte visar sig finnas tillhands när vi väl befinner oss i sjönöd. Storkapitalet gynnas mer av Parisavtalet än småskaliga mark­ägare, liksom länders historiska förmåga att slingra sig ur juridiska överenskommelser, konstaterade Vidal:

”Den 70 år långa historien av multilaterala FN-avtal visar att länder undviker sina förpliktelser om de kan.” 

Möte i kolets hjärta

Lagom till första advent 2018 inleds så COP24 i Katowice, en stad i hjärtat av Polens rostbälte och hemvist för en av Europas mest inflytelserika kol-lobbyer. Hit kommer även världssamfundet för panelsamtal och överläggningsmanglingar med en rad illavarslande rapporter nerstuvade i portföljerna. Världs­meteorologiorganisationen (WMO) visar att växthusgasnivåerna satte nya rekord 2017, och klimatrapporten från FN:s klimatpanel IPCC bjöd inte heller på några roliga historier. 

Tio år: det är det antal år som mänskligheten tros ha på sig att sjösätta de förändringar och initiativ som krävs för att nå 1,5-gradersmålet. Rapportens ton understryker allvaret och Jim Skea, ordförande för forskningsgruppen som ledde rapportarbetet, säger att en begränsning av uppvärmningen till 1,5 grader ”är möjligt inom fysikens lagar, men det skulle kräva förändringar som saknar motstycke”. 

Tre års intensiva förberedelser har lett fram världens länder till ett förberett beslutsunderlag som ligger på bordet i Katowice, 23 år efter det första klimatmötet i Berlin, 10 före ”klimatdeadline”.