Den vertikala gränsen mellan Argentina och Chile är över 5 000 kilometer lång. I Patagonien, även kallad ”världens ände”, präglade politiska dispyter och regelrätta konflikter 1900-talet. En stark och modern flotta var ett måste för att säkra geopolitiska vinningar och positioner i det farbara Beaglekanalen mellan det argentinskkontrollerade Eldslandet och chilenska ön Navarino. 
Ett bråk om en fyr 1958 blev startskottet för en segdragen territorialkonflikt med ekonomiska baktankar och stormaktsdrömmar i tider av folkliga missnöjesyttringar i båda länderna. 

1978 stod länderna på randen till krig. Då avbröt Argentina i sista sekund sina planer på en regelrätt invasion av Chile till följd av den alltjämt sjudande Beaglekanalskonflikten. De försämrade relationerna mellan militärjuntorna ledda av Jorge Videla i Argentina och Augusto Pinochet i Chile bidrog starkt till att Chile stödde Storbritannien i kriget om Falklandsöarna 1982. 
1984, i kölvattnet av Argentinas misslyckade försök att återta kontrollen över de brittiskkontrollerade Falklandsöarna, sa befolkningen också ja i en icke-bindande folkomröstning om att erkänna tre öar – Lennox, Nueva och Picton – som chilenska.

Forskning och kolonisering

Ländernas medlemskap i det sydamerikanska handelsorganet Mercosur har förvisso underlättat handel och gästarbete, men 2010 flammade återigen den historiska konflikten om Beaglekanalen upp i och med att den argentinska regeringen ledd av Cristina Fernández de Kirchner förbjöd handelsskepp att korsa landets territorialvatten med destination Falklandsöarna.

Chile är enda land i Sydamerika med ekonomiska intressen och investeringar på de brittiskkontrollerade Falklandsöarna, något som alltjämt irriterar Argentina. Regeringen i Buenos Aires kallar den påbörjade utvinningen av gas- och oljetillgångar för ”illegal aktivitet” och den svårbemästrade diplomatiska balansgången mellan goda relationer till både Argentina och Storbritannien försvåras av Chiles direktförbindelser med Falklands­öarna – och landets ökade närvaro i Antarktis.

I Antarktis har ett 50-tal länder etablerat sig, främst med forskning som anledning. Men forskningskapplöpningen sker skuldra mot skuldra med allt större militär närvaro och växande intressen från fiske- och energiindustrin. 
Enligt USGS (USA:s motsvarighet till Lantmäteriet) kan Antarktis ruva på uppemot 36 miljarder fat olja vid sidan om stora kvantiteter kol och järnmalm. Sydpolen skyddas juridiskt mot etablerad gruvdrift och oljeutvinning fram till 2048, då det nuvarande fördraget löper ut. 

– Jag tror inte alla nationer kommer gå med på ett fortsatt totalförbud mot gruvdrift i Antarktis, säger Klaus Dodds, professor i geopolitiska studier vid Royal Halloway-universitetet, till Independent.

Kina, Ryssland och USA har alla positionerat sig med infrastruktur och projekt som försäkrar en långvarig närvaro. En utveckling som ställer många frågor, särskilt till de ”nya” länder som bland andra Argentina och Chile som gör anspråk på områden i Antarktis:

– Vilken roll tänker sig dessa länder spela? Med all säkerhet har de ett öga inställt på de naturresurser som kommer att bli tillgängliga i framtiden, säger Máximo Gowland, chef för Antarktisavdelningen på Argentinas utrikesdepartement, till Financial Times.

Samsyn i dag – tvist i morgon?

Dagens allianser kan vara av stor vikt för morgondagens maktpositioner. Argentinas president Mauricio Macri och Chiles dito Sebastian Piñera är båda politiker sprungna ur den nyliberala myllan och trivialiserar båda ländernas mörka diktaturepoker. På pappret finns stora möjligheter till samsyn och stabilitet, men med klimatförändringar och ett allt mer oförutsägbart och protektionistiskt USA kan båda länder se sig fastkedjade vid kortsiktiga ekonomiska alternativ.

I en tid då Arktis och Antarktis isar smälter öppnar sig nya världar för länder och marknader att dyka ner i. För Chile har Argentinas pågående ekonomiska kris inneburit en chans att locka till sig investerare och kapital, däribland till chilenska Patagonien, och framför allt när det gäller teknikforskning.
”Chile försöker utveckla sin södra region i Patagonien till ett tillhåll för fiberoptiska nätverk genom sockrade skatteerbjudanden”, skriver Charlie Devereux, ekonomireporter för Bloomberg. 

Argentina, tillägger Charlie Devereux, har liknande tankar om att bli ett framtida tillhåll för forskning kring teknisk innovation. Men i skrivande stund har regeringen ledd av Mauricio Macri främst att göra med ett växande socialt missnöje och ekonomiska trångmål, samtidigt som Donald Trumps aviserade handelskrig slagit hårt mot Chiles kopparindustri.

Patagonien är en av världens mest utsatta regioner när det gäller klimatförändringar. Nasa publicerar nya satellitbilder om tinande glaciärer i Anderna, en utveckling som gör gränser, planer på nationalparker och forskningsinstitut till synes överflödiga inför hotet om en antågande miljökatastrof.

Långsiktigt samarbete

Samarbete över gränserna är ett måste för att axla framtida utmaningar, något som förutsätter mer av långsiktiga politiska samarbeten och mindre av kortsiktig populistisk politik. 2017 träffades Argentinas president Macri och Chiles dåvarande president Michele Bachelet i Santiago de Chile för att sjösätta en rad gränsöverskridande projekt, som miljöreglering, infrastruktur och integration.

– Vi måste göra det enklare för chilenare att vistas i Argentina och för argentinare att vistas i Chile, det är verklig integration, sa Argentinas utrikesminister Jorge Faurie under ett regeringsmöte i Santiago de Chile i augusti.