Avslöjandet om Kinas ”utbildningsläger” i centralasiatiska provinsen Xinjiang har fått geopolitiska konsekvenser i grannlandet Kirgizistan. Kinesiska minoriteter har på så lösa grunder som långa skägg och ”icke-kinesisk” klädsel internerats i vad som människorättsorganisationer liknar med moderna koncentrationsläger för att utbildas i kinesisk kultur. I lägren finns även invånare från ett Kirgizistan i förändring – och en förändring som i mångt och mycket står och faller med investeringar från Peking.
ANALYS/KIRGIZISTAN Centralasien har varit en geopolitisk smältdegel alltsedan Sovjetunionens kollaps då tidigare satellitstater underställda politbyrån i Moskva blev självständiga och fria att knyta nya kontakter med omvärlden. Under Stalins terrorvälde tvångsförvisades miljontals icke-önskvärda ryssar till centralasiatiska fångläger, vars efterföljande generationer inte fann sig någon plats – eller hade råd – att återvända till det turbulenta nya Ryssland som i början av 1990-talet led av statskupper, ekonomisk kris och identitetskris.
I Centralasien fortsätter demokratin att lysa med sin frånvaro samtidigt som förföljelse av oppositionella och riggade val fortsätter att vara en del av vardagen. Den största skillnaden i regionen har skett på marknadsfronten där stora tillgångar på naturgas och olja har skapat en välmående över- och medelklass där rätta politiska kontakter är ett måste. Korruptionsskandaler har det inte lidit någon brist på när det gäller västvärldens etableringar på energi- eller – som i halvstatliga Telias fall – telekommarknaden, där miljardtals kronor försvunnit ner i politiska potentaters och deras familjemedlemmars fickor istället för att satsas på välfärd och demokratiprojekt.
Långsam – men stadig – demokratiseringsprocess
Terrorattentaten i New York i september 2001 gav också politiker i Kazakstan och Uzbekistan den perfekta förevändningen att vrida åt kranen av de få droppar av yttrandefrihet och transparens som slank igenom polisstaternas samhällsbyggen. Stabilitet och rädslan för missnöjesyttringar bland etniska minoriteter har fungerat som utmärkta ursäkter för fortsatta övervakningar av oppositionella – något som utländska energibolag inte haft något emot och en utveckling som telekombolagen (Telia, inte minst) tjänat stora, grova pengar på eftersom tekniken använts i övervakningssyften.
Kinas framflyttade position i sitt sydvästra landshörn när det gäller internering och utomrättsliga gripanden kommer därför som en särskilt objuden gäst för grannen Kirgizistan. Sedan diktatorn Askar Akayev avsattes 2005 har landet sakta men säkert vandrat flera kliv i riktning mot demokrati och rättssäkerhet. 2017 tillträdde Sooronbay Jeenbekov som ny president i ett val som inte bara gick relativt lugnt till, utan även ett kvitto på att Kirgizistan alltmer liknar en reformsinnad ö i en skärgård dominerad av diktaturer.
”Kirgizistan har visat sig vara ett genuint positivt exempel”, sa Azay Guliyev, chef för Europas valobeservationsföretaget OSCE, i ett uttalande i samband med valnatten, men lade ändå in en brasklapp för förekommande röstköp och fall av hot om att rösta på ”rätt kandidat”.
Lydnad och tystnad
Kirgizistan ser alltmer ut att bli en bricka i ett alltmer flagrant maktspel om ledartröjan mellan Kina och Ryssland. Den senares närvaro är tämligen säkrad för en tid framöver inte bara i form av militärbaser, utan har även stärkts tack vare amerikanen Paul Manafort, dömd för sin inblandning i Donald Trumps olagliga ryska valkampanjshärva.
Kinas förhoppning är att med hjälp av förmånliga handelsavtal och satsningar på infrastruktur knyta starkare band till Kirgizistans första semidemokratiska regering. Förhoppningar som grusats rejält efter avslöjanden om att även kirgizistanier – liksom kazaker – internerats i den kinesiska provinsen Xinjiang. Men Centralasiens ekonomiska beroende av omvärlden har ändå blottat sig i form av de svala protester som än så länge hörts från Kazakstan och Kirgizistan.
Istället har president Jeenbekov i ett första försiktigt uttalande understrukit vikten av goda förbindelser till Kina, och kritiserats av människorättsorganisationer för att kalla situationen med internerade kirgizistanier för ”överdriven”.
”2000-talets sidenväg”
Anledningen till Kirgizistans president Kinavurm är bland annat landets inblandning i Pekings mastodontprojekt ”Bälte- och väg” (BRI), som ska säkra regionens tillgång till infrastruktur, naturresurser och öppningar till omvärlden i ett projekt som liknats med ”2000-talets motsvarighet till Sidenvägen”. I samtliga länder och provinser har BRI-projektet satt rättssystemet på prov och vållat en rad tvister om marktillgångar och grundvattenkällor samt väckt frågan om det bara handlar om infrastruktur till liv.
Vilken nära framtid som väntar för Centralasien i allmänhet och gränsregionen mellan provinsen Xinjiang och Kirgizistan i synnerhet beror mycket på om omvärlden lyckas sätta press på Kina att upphöra med sina moderna fångläger, och inte använda storskaliga ekonomiska investeringar som garant för politisk lydnad från grannländernas ledarskikt. Men Centralasiens historia är, påminner Joanna Lillis, långvarig reporter bosatt i Kazakstan, dess värre en målning i repressionens och rofferiets färger.
– BRI handlar om mer än bara vägar, järnvägar och annan infrastruktur. Det är också ett verktyg för Kina att stöpa nya regelverk och etablera institutioner som svarar upp mot kinesiska intressen, säger Jonathan Hillman, chef för Reconnecting Asia vid organisationen CSIS i Washington, till The Guardian.
