Trots delvis motstridiga signaler tyder mycket på att Mexiko är på väg mot ”landets första vänsterregering på federal nivå”, dock under betydligt mer normala demokratiska förhållanden än i en del andra latinamerikanska länder, skriver Per Gahrton.
Den 1 december tillträder Andrés Manuel López Obrador presidentposten i Mexiko, som har 125 miljoner invånare och är ett av världens till ytan största länder, men jämförelsevis okänt i Sverige. Här har vi kanske hört talas om zapatister, jordbävningar och mördande knarkmaffior och kan nu följa en flyktingkaravan från Centralamerika genom Mexiko, som USA:s främlingsfientlige president vill stoppa med en mur längs den mer än 300 mil långa gemensamma gränsen. Men hur ser saken ut från mexikansk synvinkel? Och vem är Obrador? En tvilling till sina homofoba, främlingsfientliga och antifeministiska kolleger i norr (Trump) och söder (Bolsonaro i Brasilien)?
Oro för det auktoritära
När jag besöker en konferens med statsvetare och valadministratörer i Monterrey, landets näst största stad, får jag höra mycket kritik mot Obrador, eller AMLO som han oftast kallas i mexikanska medier, för att vara en oansvarig populist och utgöra ett hot mot demokratin. Ingen ifrågasätter att Obrador soch hans nya parti, Morena, valseger i somras var formellt korrekt, då Obrador själv fick 53,2 procent och hans parti tillsammans med två mindre koalitionspartner, centerpartiet PES och vänsterpartiet PT fick absolut majoritet i både senaten och kammaren (underhuset).
Ändå finns en oro för en glidning åt det auktoritära hållet. Ett huvudargument för vedersakarna är att Morena (Movimiento Regeneracion Nacional) efter valsegern, men långt före presidentens tillträdelsedatum, ordnade en privat folkomröstning kring nybygget av en andra flygplats för 25-miljonerstaden Mexico City av skäl som knappast alls handlade om miljöhänsyn. Istället påstås Obrador vilja klämma till sin företrädare, sittande president Nieto, som anses ha tjänat korruptionspengar på projektet, vilket dock efter två års byggande knappast kan avbrytas helt utan betydande förluster. Varför genomföra ett sådant projekt som mest luktar barnslig dålig förlorare, trots att han just vunnit en tydlig valseger? Är det en oberäknelig populist som får makten i USA:s södra grannland?
Jämställt parlament
Att Obrador kan tänka och agera populistiskt verkar troligt, men till skillnad från Trump och Bolsonaro är hans populism i så fall inte höger- utan vänstervriden. Mexiko har genom det senaste valet fått världens fjärde mest jämställda parlament, med 48 procent kvinnor i underhuset, efter Rwanda, Bolivia och Kuba men före Sverige som intar femteplatsen med 46 procent.
Radikala rättviseregler har genomdrivits för HBTQ-personer. Fri abort finns i huvudstaden och föreslås utvidgad till hela landet. Synen på flyktingar är den motsatta mot Trumps. När den avgående regeringens utrikesminister nyligen intervjuades av CNN slog han fast att både denna och den kommande regeringen anser att flyktingar måste behandlas humanitärt och har erbjudit seriös asylprövning om flyktingkaravanen väljer att stanna i Mexiko istället för att försöka komma in i USA.
Ett uppmärksammat utspel av Obrador inför tillträdet till presidentposten är en regel om att ingen ska få ha högre lön än presidenten och att tidigare presidenter skall berövas sin generösa pension, något som en av hans konservativa företrädare, Vincente Fox, omedelbart godtog ”för Mexikos skull”. Många statsanställda är inte lika nöjda eftersom de menar att regeln riskerar att leda till sänkning av deras beskedliga löner och ökar risken för korruption. Samtidigt har Obrador förklarat att löneökningar aldrig skall få vara lägre än inflationen. Båda utspelen kan avfärdas som populistiska och samhällsekonomiskt ohållbara, men är knappast uttryck för samma sorts politik som Trump och Bolsonaro står för. Hittills har allt Obrador sagt och gjort haft en klar vänsterprägel och det är förstås därför som högerkrafterna är närmast hysteriska.
Politisk veteran
Ett uttryck för detta är en petition av några dussin före detta statsledare som uppmanar Obrador att återkalla inbjudan till Venezuelas president Maduro att närvara vid tillträdelseceremonin. I högertidningen El Financiero (Leonardo Kourchenko, 8/11) varnas för att Obrador kan bli en ny Chavez och för att Mexiko genom Obradors maktövertagande ”förlorar en hel klass av erfarna statstjänstemän” och istället kommer att styras av oerfaret ”folk från rörelsen” (det vill säga Morena). Kommer det att bli som i Venezuela, där det inte finns plats för någon som inte är trogen chavist, undrar den upphetsade skribenten. I ett svar på kritiken för auktoritära tendenser, i den vänsterinriktade rikstidningen La Jornada (6/11), försäkrade Obrador att ”jag tänker inte bli diktator, men jag tänker besvara kritik”. Han lovade också uttryckligen att inte inskränka yttrandefriheten.
Faktum är att Obrador inte är nybörjare, utan politisk veteran. Han har varit guvernör i Mexico City, förlorat två presidentval (2006 och 2012) och tillhört flera partier. I veckomagasinet Processo (4/11) avvisar statsvetaren Diego Valadés risken för diktatur och varnar för motsatsen, att Obrador inte har kontroll över sin nya rörelse (bildad 2014) vilket kan leda till olika former av kaos. Ett färskt exempel på att det kan ligga något i detta är att när det rapporterades att Obradorregimen skulle förbjuda bankerna att ta ut avgifter och börsen reagerade med att falla med 5 procent gick Obrador ut och förklarade att detta inte var något han tänker genomföra. Men talespersoner för hans parti Morena protesterade och lovade och gå vidare med förslaget och genomföra ett lagförbud mot otillbörliga bankavgifter.
”Hur man än ser på ett sådant förslag är det knappast uttryck för att landets högsta ledning besjälas av samma sorts intoleranta, nymoralistiska, antihumanitära, homofoba, antifeministiska och xenofoba stämningar som blivit särmärken för Trump och om möjligt än värre för Bolsonaro.”
Att Mexico är ett land som förtjänar betydligt större uppmärksamhet i Sverige och Europa är uppenbart. Trots delvis motstridiga signaler tyder mycket på att Mexiko är på väg mot vad El Financiero negativt kallar för ”landets första vänsterregering på federal nivå”, dock under betydligt mer normala demokratiska förhållanden än i en del andra latinamerikanska länder, typ Venezuela. Också den brittiske labourledaren Corbyn har betecknat Obrador som vänsterpolitiker och till och med New York Times skrev efter valet i somras att Mexiko ”har chansen att bli ett demokratiskt föredöme för hela Latinamerika” (12/7).
Legalisering av marijuana
Vad Obrador tänker göra mot miljöproblemen, exemplifierade av den vansinniga biltrafiken i Mexico City där det visserligen finns tunnelbana men nästan inga cyklar, är okänt. Att det råder viss schizofreni i oljelandet Mexiko visas bland annat av den progressiva tidskriften Nexos som i samma nummer (nr 491 noviembre 2018) lyckas publicera dels en helt miljöbefriad klagovisa över att landets oljefyndigheter håller på att sina (Adiós al petróleo), dels pläderingar för vind och sol och en framtid med förnybar energi. Ett annat exempel är att det bland Europas Gröna ifrågasatta mexikanska gröna partiet PVEM efter diverse samarbeten åt höger numera förklarar sig stödja Morena. Något som lär glädja flera gröna partier, dock knappast Miljöpartiet, är att Morena nu lagt fram förslag om legalisering av marijuana som skulle göra landet till de tredje mest knarkliberala i världen.
Hur man än ser på ett sådant förslag är det knappast uttryck för att landets högsta ledning besjälas av samma sorts intoleranta, nymoralistiska, antihumanitära, homofoba, antifeministiska och xenofoba stämningar som blivit särmärken för Trump och om möjligt än värre för Bolsonaro. Trots utbredd fattigdom i stora områden och groteska våldsregementen av knarkmaffior i flera delstater, är Mexiko inget u-land och inte ”failed state”. BNP per capita är 21000 dollar, vilket ger 64:e plats bland nästan 200 stater (Sverige har plats 17), och HDI är 0,774, vilket ger plats 74 (Sverige har 0,933, plats 7).
En veckas besök i Mexikos två största städer, vad säger det om vardagsverkligheten för 125 miljoner människor utspridda på en yta som är fyra gånger större än Sverige? Långtifrån allt. Men tillräckligt mycket för att jag ska lämna Mexiko med en positiv känsla av att landet utgör en ljusstråle av hopp i en tid av alltför många hotfulla moln på den globala politiska himlen.
