Om ett halvår går EU:s medlemsländer till valurnorna för att rösta fram nya parlamentariker. Och det i en tid då extremhögerpartier och populistiska politiker vinner mark i land efter land. En ny studie från brittiska The Guardian har kartlagt högerpopulismens frammarsch sedan 1998 – och främsta drivmedel.
EU Vänsterpopulistiska partier som Podemos i Spanien, Socialistpartiet i Nederländerna och Die Linke i Tyskland har gått starkt fram i väljarstöd och i allmänna val på senare år, men när det gäller ytterkantspartier är det framförallt på högerkanten som de största och mest omdanande vinningarna har gjorts.
Högerpopulistiska partier i Europa rider just nu på en framgångsvåg som aldrig verkar ta slut. Under de senaste tjugo åren har stödet för partier på den yttersta högerflanken tredubblats och är sedan länge föremål för diskussion och panik bland historiskt etablerade partier på både höger- och vänsterkanten.
I dag är högerpopulism förhållandevis mainstream, menar Matthijs Rooduijn, politisk sociolog vid Amsterdams universitet, som ledde arbetet med rapporten beställd av The Guardian och utformad av ledande statsvetare runtom i Europa.
– Populismens jordmån har blivit alltmer fertil, och populistpartier blir allt bättre på att skörda belöningar, säger han i samband med att studien publiceras.
Vågen föddes i Österrike
På 20 år har högerpopulistiska missnöjesrörelser gått från en vilsen vandring i samhällets – och parlamentarismens – utkanter till att säkra alltmer väljarstöd i allmänna val. Den moderna högerpopulismen har säkrat parlamentariska stolar i samtliga EU-länder förutom Estland, Lettland och Portugal och hade sin första seger i Österrike 1994, där Frihetspartiet FPÖ – grundat 1956 av ex-nazister – säkrade en femtedel av rösterna samma år som Nelson Mandela blev president i Sydafrika som just kastat av sig apartheidrocken. I dag utgör FPÖ en del av Österrikes regeringskoalition, liksom broderpartier i Ungern och Polen.
1990-talets senare hälft såg hur populistpartier på högerkanten rönte framgångar i val i Norge, Schweiz och Italien, även om framgångsvågen fick kontinentalt momentum först efter millennieskiftet då etablissemangsfientliga rörelser och partier profilerade sig i Nederländerna, Frankrike, Ungern och Polen.
I EU huserar populistpartier
Vad som utmärker trenden är dels att den så snabbt och så ihållande intagit samma demokratiska kammare som nyfascistiska och ex-nazistiska partier genom åren förkastat som ickedemokratiska och folkduperande, dels att den nu även intar den globala scenen.
Brasilien, USA, Filippinerna och Ryssland är andra exempel på nationer där högerextrema budskap och populistisk politik vunnit mark, i såväl skendemokratiska som allmänna val.
Kriser, flyktingvågor och anpassning
Cas Mudde, professor i internationell rätt vid University of Georgia, ser tre omständigheter som bidragit till att pensla EU i allt brunare färger:
– Det senaste decenniets ekonomiska kris, som även stärkt vänsterrörelse, särskilt i södra Europa, den så kallade flyktingkrisen, som varit en katalysator för extremhögerpartier, och slutligen omvandlingen av icke-populistiska partier till populistiska partier, framför allt Fidesz [i Ungern] och Lag och Rättvisa [i Polen], säger Cas Mudde till The Guardian.
När den populistiska framgångssagan anade gryningssken var det utan sociala medier och ett uppbrutet och pengasvultet medieutbud. 2018 har kommunikations- och medielandskapet helt ritats om och belönar aktörer som uttrycker åsikter som engagerar såväl anhängare som kritiker.
– Ilskan som populistpolitiker lyckats kanalisera eldas på i sociala medier, och det eftersom sociala medier i grunden är känslostyrda. I slutändan blir resultatet att polariseringen av den politiska och journalistiska diskursen ökar, menar Claudia Alvares, professor vid Lusofonauniversitetet i Lissabon.
”Mot en ny tid”
I en eftervalsanalys av det oberoende fackliga idéinstitutet Katalys dras slutsatsen att nyliberal politik och ett alltmer splittrat samhälle är en starkt bidragande orsak till Sverigedemokraternas senaste valframgång.
Men i den andra vågskålen ser Katalys Jeremy Corbyn i Storbritannien och Bernie Sanders i USA, som exempel på politiker som vunnit mångas stöd och inneburit starten på spännande sociala rörelser med utomparlamentariska rötter.
”En i vissa fall skrämmande tid, men också en tid av fantastiska möjligheter för en radikal, progressiv politik för ökad jämlikhet [sic] och fördjupad demokrati”, skriver Katalys och förutspår en ny politisk tid där svensk extremhöger inte längre har ”patent på att mobilisera den i många fall sunda skepticism mot eliter och etablissemang som finns bland många väljare”.
